Finansminister Magdalena Andersson (S) gjorde nyligen en intressant analys av Sveriges ekonomiska läge inför nästa år på Dagens Industris debattsida (15/1). Hennes slutsatser var i korthet att vi ser en långsam återhämtning av världsekonomin, men att det är ett problem för Sverige att vi har svårt att få upp inflationstakten och att vår tillväxt de senaste åren främst berott på ökad befolkning. Vi har blivit fler som köper saker, men vi har inte börjat köpa så mycket mer saker per person eller producerar saker mer effektivt. Hon konstaterar sedan att exempelvis ökade inkomster för grupper med låg inkomst, som tenderar att handla mer då de får mer pengar, skulle kunna vara en lösning.
Här ser vi av ekonomen Andersson, hon gör en analys av läget och konstaterar krasst att vissa saker inte utvecklar sig som de borde samt drar en slutsats om vad som skulle kunna vara en lösning. Det är helt klart hennes mest sympatiska och starka drag i rollen som finansminister. Men nu kan inte Andersson bara vara den teknokrat som verkar ligga för henne. Hon måste också vara offentlig företrädare för en rödgrön regering.
För sedan försöker Andersson i ovan nämnda text att kränga in lite solidaritetsretorik som klingar märkligt i kombination med det övriga budskapet. Hur kan exempelvis jämlik välfärd och klimatanpassning hjälpa den svenska ekonomins produktivitet? Och vad säger egentligen Miljöpartiet om att hon talar om ökad konsumtion? Konsumtion kan ju så klart vara immateriell, men det brukar inte hindra många i de grönröda leden från att tala kritiskt om tillväxtidealet.
Det finns här en underliggande konflikt som inte de rödgröna är ensamma om. Politiska partier ska både styra landet så det går så bra som möjligt för så många medborgare som möjligt, samtidigt som de måste hålla sina egna ideologiska led nöjda. Symbolpolitik som inte hjälper just tillväxten krävs för de egna medlemmarnas skull.
Det ska bli intressant att se mer av ekonomen Andersson som finansminister och hur hon kommer hantera behovet av starkare köpkraft hos de med svagast ekonomi. Ska Socialdemokraterna åter fokusera på olika bidrag? Eller vågar man sänka skatten rejält för de med allra lägst inkomst? Det sistnämnda sänder ut en helt annan signal, att det ska löna sig att arbeta och att arbetet och den egna lönen är det som förbättrar livssituationen och ger stolthet. Det skulle i så fall vara en verkligt uppseendeväckande ideologisk omsvängning.
Hanna Marie Björklund