Att i ord förespegla dem vad de gärna vill höra – sådant som, ifall det genomfördes, skulle kosta mer än det smakade. När Almedalsveckan nu kan summeras lär det väl ha blivit en hel del exempel på det.
När något som gäller ekonomin ska genomföras på riktigt brukar det också finnas en kostnadssida, som ofta utelämnats i glättade budskap som skickats ut till väljare och press. Vill man se prov på detta kan man se på näringsminister Ebba Busch (KD), som satts att sköta frågor om elmarknaden.
På den marknaden finns en teknisk nödvändighet, där det inte får gå fel – för om det missar blir följden stora, dyrbara strömavbrott. Effektbalansen måste hållas hela tiden. Växelströmmens frekvens får inte avvika nämnvärt från 50 Herz. Det betyder att lika mycket el ska in i elnätet som samtidigt går åt.
Vi är vana vid att detta har skötts väl – länge i effektivt samspel mellan kärnkraft som ger stabil baskraft och vattenkraft som får utjämna skillnader i effektbehov över dygnet och över årstidernas temperaturväxlingar.
Behovet av el har ökat och kommer, även av klimatskäl, att öka ännu mycket mer. Samtidigt är det i dag även vindkraft som ger stora och viktiga – men också mycket växlande – tillskott till energiförsörjningen. Solenergi, som hjälper till med effekttoppar dagtid, men varierar drastiskt med klockan och med almanackan, är också en ny faktor – ännu mer i länder söder om oss som vårt elnät måste hänga ihop med.
Kraven på vad elmarknaden ska klara för att hålla effektbalansen stabil över dygnets och årets alla timmar har ökat. Men de tekniska möjligheterna att klara det har också blivit bättre. Datoriseringen har möjliggjort prissättning timme för timme. Elproducenter och stora och små konsumenter kan nu samspela och få elsystemet att ge mer samhällsnytta.
Men landet är avlångt och kraftledningarna har inte obegränsad kapacitet. Det är därför Sverige, och några andra länder, har flera elområden, som var för sig får timpriser satta på elmarknaden. Norge har fem, och Sverige fyra elområden. Danmark klarar sig med två. Att Finland bara har ett beror på att deras geografi ger långt mindre problem än Norges och Sveriges.
Men i Sydsverige har det uppstått en näringslivs- och politiklobby som menar att de i norr borde få betala mer, genom att priset görs lika i hela landet med bara ett elområde. Som så ofta är det tänkandet på bara ”mer till oss själva” som leder vilse. Påfrestningarna på elnätet skulle öka. Att prissignalerna stryps ger inte mer kapacitet i kraftledningarna. Inte heller ändrar det Sveriges avlånga geografi.
Svenska Kraftnät har nyligen gjort en översyn av indelningen, räknat på olika alternativ och funnit att ingen annan föreslagen indelning, från ett till fem elområden, skulle bli samhällsekonomiskt bättre.
Sådant brukar ju inte imponera på de ställen där det enda som räknas är ”mer till oss själva”.
Vad gör då regeringen? Den ger bakläxa till Svenska Kraftnät, beställer ny omräkning, särskilt även för alternativet med ett enda elområde. Ebba Busch skickar ut signalen att det skulle vara ”första steget” mot ett enda elområde.
Medvetet stryker man för tillfället den sydsvenska ”mer till oss själva”-lobbyn medhårs. Men geografin finns kvar. Det tar en del tid att få fram de ledningar och de nya kraftverk (bland annat kärnkraft) som ändrar prisbilden. Dessa realiteter vill man inte vara tydlig med före valet.
Hur ska de då bära sig åt? Svar från ansvarig minister är nu knappast att vänta. Däremot skymtar en tanke bland branschfolk, om att Svenska Kraftnät skulle köpa kontrakt av en del sydliga förbrukare om att de vid behov ska stänga av sin ström – och i norr i stället köpa kontrakt om att i vissa lägen producera mer än vad elpriset skulle motivera. Svenska Kraftnät skulle då betala ut mycket men inte längre få in de flaskhalsavgifter som nu går in i en fond, för att investeras i mer kraftledningskapacitet.
Dyrare ström i norr skulle det ändå bli. Fast många abonnenter i syd skulle väl, är det tänkt, inte märka vad som betalas ut till sådana företag som enligt kontrakt stänger av sin ström. Att det där skulle fungera så smidigt att det verkligen skyddar effektbalansen låter inte troligt.
Dessutom skulle det bli ett hål i statskassan – just med de pengar som nu öronmärks för ett stabilare elnät. Nej, elmarknadens kapacitetsfrågor måste vi investera oss bort från.
Elområdena är obekväma ibland. Men de är till hjälp för att hålla balansen – och slippa uppleva att den stora proppen går.