Runt millennieskiftet avreglerades den tyska elmarknaden, och Vattenfall såg chansen att ta steget ut i Europa. På bara några år kom Vattenfall att bli Tysklands tredje största energibolag, och förvärven av kolgruvor till kärnkraftverk avlöste varandra. Verksamheten genererade stora intäkter, men det var en era med ett slut.
Tidigare i veckan meddelade näringsminister Mikael Damberg (S) att Vattenfalls omtvistade brunkolsverksamhet snart kan vara ett avslutat kapitel. Den långdragna processen med att hitta en köpare är över efter att det tjeckiska energibolaget EPH och investmentbolaget PPF gjort gemensam sak. Miljömässigt är affären dock inte mer än ett spel för gallerierna. Vattenfall menar på att de kraftigt minskar sitt fossila avtryck, men verksamheten lever vidare under nya ägare som eftersträvar en kolrenässans i Europa.
Om regeringen godkänner affären beräknas förlusten uppgå till mellan 22 och 27 miljarder kronor. Därmed ser brunkolen ut att ansluta sig till raden av dåliga affärer för Vattenfall. Samtidigt har Miljöpartiet, som gick till val på att bomma igen kolgruvorna och lämna kolen under jord, fått ge vika för ännu ett vallöfte.
Väl är det, eftersom en sådan markering hade blivit en dyrköpt symbolhandling utan att göra någon skillnad för miljön i stort. Det råder knappast någon brist på brunkol att bryta för andra som vill ta över Vattenfalls marknadsandelar. Ansvaret för att fasa ut kolkraften ligger hos Tysklands regering, men EU har också en viktig roll att spela. Den pågående översynen av systemet med utsläppsrätter kan förhoppningsvis leda till en mer motiverad prislapp på utsläpp av växthusgaser.
Den kanske viktigaste lärdomen är att statlig företagsamhet inte alltid behöver vara synonymt med lönsamhet. Länge sågs Vattenfall som en garant för avkastning, med vinster som årligen bidrog till statskassan i miljardklassen. Senaste åren har de stora förlustaffärerna i stället följt på varandra. Vattenfalls bristande ägardirektiv har med rätta kritiserats. Tydligare bolagsstyrning hade kunnat stoppa både smutsiga investeringar i kolkraft och förvärvet av fossiltunga energibolaget Nuon, som har kallats Sveriges sämsta affär – någonsin.
Det är som bekant lätt att vara efterklok, men inga ägardirektiv kan isolera ett företag från dåliga affärer. Därför finns det skäl att vara kritisk till att statliga bolag verkar på konkurrensutsatta marknader. Innan avregleringen av energimarknaden var Vattenfalls samhällsfunktion given, men i dag som ett energibolag bland andra är den mindre självskriven.
Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har under de senaste decennierna avyttrat statliga bolag. Vattenfall, eller i vilket fall delar av verksamheten, borde vara näst på tur. En bra början är att sälja av det internationella innehavet och flytta fokus till kärnverksamheten. För när staten tar rollen som riskkapitalist är det alltid skattebetalarna som får öppna plånböckerna.
Tobias Samuelsson