Ledare: En direkt följd av Trumps vision

Det är lätt att förfäras över effekterna av USA:s reträtt i norra Syrien. I början av oktober meddelade Trump att de amerikanska styrkorna skulle retirera från gränsen och att Turkiet skulle etablera en ”skyddszon”, ett annat ord för invasion, tre mil in på syriskt-kurdiskt område. Trumps rådgivare och säkerhetspolitiska myndigheter hade länge försökt motverka och avstyra detta. Till slut hade Trump sparkat så många rådgivare att invändningar inte längre kunde hindra honom från att offra kurderna och göra upp med Turkiets auktoritära ledare Recep Tayyip Erdogan.

Det var inte vad kurderna i norra Syrien räknade med när de bar en stor del av bördan för att besegra terrorgruppen Islamiska staten. Ett svek är en lindrig beskrivning. De kurdiska företrädarna tvingades i all hast att sluta ett avtal, under galgen, med den blodbesudlade syriske diktatorn Bashar Assad, allt för att hålla turkarna borta. Assad hålls om ryggen av Ryssland och av Iran.

Amerikanskt-europeiskt samarbete har under lång tid varit en garant för att den kurdiska minoriteten i Syrien inte ska krossas under auktoritära larvfötter. USA:s påverkansmakt i regionen – och EU:s inflytande – minskar nu kraftigt. Det 'r em stor förändring i vår tid.

För EU:s del är läget också avslöjande. Franska och brittiska specialstyrkor, som agerat i nära samverkan med kurdiska styrkor mot islamister, har varit beroende av stöd från amerikanska spaningsresurser och styrkor. Dessa tvingas nu backa. Den internationella koalitionen mot IS, där 81 stater, däribland hela EU samt Norge och Island, förlorar kraft och utrymme.

EU:s  möjligheter att markera mot Turkiet och de väpnade grupper som landets ledning backar upp i Syrien, är mycket begränsade. Den tyngst vägande faktorn är överenskommelsen med Ankara om att hindra flyktingar från att ta sig till Europa, och i stället hållas kvar på den turkiska sidan. När Turkiets militära invasion inleddes, var det med varningar till EU om att gränsvaktandet ligger i potten. 

I partiledardebatten i söndags hävdade statsminister Stefan Löfven (S), pressad av Jonas Sjöstedt (V), att det absolut inte går några pengar från EU till den turkiska regimen för flyktinghanteringen. Det var fel. Drygt 16 miljarder kronor av EU-medel går direkt till den turkiska staten, en del av ett stödprogram från 2016. Det är resurser som ska förbättra flyktingarnas situation i Turkiet, men de förmedlas via lokala och nationella myndigheter. 

EU, inklusive Sverige, har i första hand sett till sitt eget i relationerna med Ankara, möjligheterna för att bistå kurder och andra minoriteter i det sönderslitna Syrien har inte prioriterats lika högt. 

Sedan Trumps tillträde har Vita huset följt en linje, färgad av avståndstaganden till internationella avtal och etablerade samarbeten med vänskapligt sinnade demokratier. Detta är inte en slump,  det är vad Trump menade med sitt ”Amerika först”. Det ger en värld där USA:s engagemang i utrikespolitiskt arbete för frihet och demokrati aktivt minskas. Den linjen har under de här åren främst despoter och auktoritära styren.

Den amerikanske presidenten har de senaste dygnen försökt att rikta ekonomiska sanktioner mot den turkiska regimen, för att utnyttjat avtalet för mycket. Den blodiga händelseutvecklingen i de kurdiska områdena så här långt och skadorna på USA:s internationella relationer, förskräcker.