Liksom som Alexander Bard twittrade under gårdagen är det inte bara demokrati som kommer från det grekiska språket, utan även ord såsom kaos och apokalyps. Storsegern för nej-sidan i den grekiska folkomröstningen i söndags innebär att förhandlingarna blir ännu mindre konstruktiva. Nej-firarna blåste i visselpipor och viftade med grekiska flaggor, medan frågetecknen och utmaningarna bara växer i antal.
Tidskriften The Economist (5/7) frågar sig vad nej-sägarna egentligen firar. Det enda folkomröstningen har slagit fast är att grekerna anser att förhandlingarna med långivarna är orimliga. Men vad är det nej-sägarna egentligen vill? Vad är det de tror på? Samma bild får den som lyssnar till Sveriges Radios Eko-sändning från Grekland i går där en av nej-firarna, Evrokia, intervjuas. Evrokia tror att Grekland klarar sig utan banker, men på frågan om hur länge det kan se ut så har hon absolut inget svar. "Jag vet inte, men vi klarar oss", säger hon. Var finns substansen i nej-sägarnas idéer?
Att läget är kritiskt verkar ingen ifrågasätta, men det råder delade meningar om varför det blivit så. Vissa menar, på allvar, att problemet ligger i den åtstramningspolitik som långivarnas så kallade "trojka" – det vill säga Internationella valutafonden, Europeiska Centralbanken och EU-kommissionen – tvingat Grekland att föra. Visst skapar åtstramningspolitiken i sig problem för grekerna: en plötslig politisk omvändning som medför höga statliga utgifter ger besvärliga konsekvenser för en befolkning som vant sig vid att dess regering kan höja löner, skapa rekordmånga jobb inom offentlig sektor och pensionera medborgare vid 55 års ålder. Men den oansvariga ekonomiska politiken kan inte fortgå.
Greklands politiker har under en lång tid varit mycket skickliga på två saker: att dölja gap i budgetar, och lova guld och gröna skogar. Samtidigt har de varit alltför dåliga på att se de stora ekonomiska problemen i vitögat: korruption och brist på konkurrenskraft. När efterfrågan på grekiska varor och tjänster är låg kan inte de grekiska reallönerna fortsätta att ligga på lika höga nivåer som förr. Kritiker mot åtstramningspolitiken har rätt i att åtstramningen ger negativa konsekvenser och inte kan vara hela svaret på lösningen. Det är reformer som behövs.
Det är enkelt att döma ut ett valresultat i en folkomröstning som naivt. Men som både greker och svenskar bör känna till är folkets röst ingenting som går att förhandla bort i en demokrati, även om rösten är irrationell. Om grekerna inte själva är beredda att reformera sin ekonomi för att skapa ett konkurrenskraftigt näringslivsklimat och minska ner korruptionen ordentligt, ska inte heller trojkan tvinga dem åt det hållet. Men det måste rimligtvis också få sina konsekvenser i form av en mindre generös behandling av Grekland. Det grekiska beteendet utgör ett viktigt test för EU:s trovärdighet.