Världens länder är eniga om att de klimatpåverkande utsläppen behöver minska. Färden från det krackelerade Köpenhamnslöftet till ett mer påtagligt Parisavtal har varit lång, men strävsamheten får nu sin lön. Tre svenska miljöministrar, från Andreas Carlgren via Lena Ek till Åsa Romson, har varit tydligt engagerade i arbetet med att få EU att driva på för en global samsyn om framtidens behov.
Problemet är förstås att även om världens stater är någorlunda eniga, så är de inte helt eniga om hur mycket var och en behöver göra. Oljestater vill inte få minskad exportmarknad och stora, folkrika stater vill inte driva agendor som försvårar för de inhemska industrierna. Kattrakandet lär fortsätta, men nu åtminstone med en gemensam grundsyn på vad som faktiskt krävs för att världen ska fungera på ett mer hållbart sätt.
Klimatavtalet kommer att påverka marknad, innovationer och teknikutveckling. Mycket står att vinna. Samtidigt gäller det att se upp för andra agendor som försöker framställa sig som klimatvänliga när syftet egentligen är något annat.
Sverige, som ligger långt fram i såväl utsläppsbekämpning som grön teknikutveckling, tjänar på att omvärlden följer efter – och utmanar i konkurrens. Bland annat måste världens till stora delar fossildrivna fordonsflottor omvandlas – flyg, lastbilar, bilar. Precis som byggindustrin börjar se möjligheterna med att använda förnyelsebara material i allt större utsträckning, kommer fordonssektorn att nå snarlika upptäcker. Det går att förändra, det går att förnya.
I spåren av Volkswagens utsläppsskandal, främst i Nordamerika, är tiden räknad för de snåla oljebaserade dieselfordonen. Eldrift ser ut att vara fordonens framtid, kanske till och med förarlöst, men även bilar och lastbilar som körs på biodrivmedel har möjligheter. Lastbilssektorns utmaning är stor, men spännande sett till potentiell teknikutveckling.
Se samtidigt upp för röster som predikar långtgående teser om att klimatet kräver att medborgaren ska bli av med sitt privatfordon. Det är ett kollektivistiskt stickspår. Vi behöver nya gröna fordon, men att de ska behöva vara underordnade en kollektivtrafik eller schemaläggande myndighet är naturligtvis nonsens. Färre fordon är inget absolut ideal. Alla behöver inte forslas i skock. Sverige är stort och den urbana politikens och byråkratins tunnelbaneperspektiv alltför begränsat.
Privatfordonen är centrala i en frihetlig utveckling där hela landets livskraft – utöver all el och alla biodrivmedel – bidrar till förändring och framsteg på allehanda områden. Att så många som möjligt ska vara utlämnade till planerade buss- och tågtider är en framtidsvision som begränsar i stället för möjliggör. Det vore att kapitulera inför ett synsätt där individen underställs den samhälleliga planeringen. Framtidens hållbara fordonsflotta ska formas för att öka såväl människors frihet som rörlighet.