Det har varit idel motgångar för Miljöpartiet i regeringsförhandlingarna. Priset för taburetterna stiger i form av allt mindre av genomslag för egna idéer. I går kom besked om energipolitiken. För Miljöpartiet blir det grunden för en svekdebatt, samtidigt som det ger Socialdemokraterna ett underlag att söka kompromisser med Alliansen.
Det säger mycket att de två partierna inte ens är överens om vad de är överens om. Ett kluvet budskap är också ett budskap. Steg för steg har MP:s retorik om hur snabbt kärnkraften ska avvecklas gått från blind radikalism till den linje som Centerpartiet redan har fått igenom med sina tre Alliansvänner, däribland det ytterst kärnkraftsvänliga Folkpartiet. Vårt energibehov kommer inte att minska. Ska kärnkraften fasas ut krävs en kraftig tillväxt av effektiva, förnyelsebara energikällor samt att det inte längre är marknadsmässigt lönsamt att driva reaktorerna.
I den uppgörelse mellan de två partierna i minoritetsregeringen som offentliggjordes under onsdagen finns inga besked om när något verk ska stängas. Socialdemokraterna såg återhållsamt nöjda ut, som katter mätta på grädde. Miljöpartiets språkrör såg det i stället som en framgång att det aviseras höjda säkerhetskrav samt att statliga Vattenfall inte får investera i nya svenska reaktorer. Partiets väljare lär bli besvikna, men plakatens politik har nått vägs ände.
Alla de hårda orden som MP-företrädare kastade ur sig när dåvarande Centerledaren Maud Olofsson enade Allianspartierna i energipolitiken 2009, får de idissla på dag. De hade fel. Det sitter långt inne både för MP och för delar av miljörörelsen att erkänna det. Uppgörelsen var mycket gynnsam för den förnyelsebara energin. Samtidigt blev det en tveksam investering att bygga nya kärnkraftverk, trots att tankeförbuden togs bort. Kompromissen stängde inga dörrar, men den höjde ribban för framtiden.
Något mer handfast än Alliansens politik verkar inte MP ha fått S att gå med på. Grejen är att det kanske inte behövs, eftersom Alliansens politik fungerar. Mer än hälften av den energi som används i Sverige kommer från förnybara källor. Det förnyelsebara växer. Kärnkraftverkens framtid är upp till ägarna.
Om S-ledaren Stefan Löfven menar allvar med att söka brett stöd i viktiga framtidsfrågor är energipolitiken en given kandidat. Så vitt det går att bedöma utifrån gårdagens knapphändiga uppgifter finns det två delar att kompromissa om över blockgränsen. Det ena är ännu större satsningar på förnyelsebart, forskning och utveckling än vad Alliansen enades om. Det andra är att öppna för att ersätta gamla kärnkraftverk med nya – på marknadsmässiga grunder, utan statligt stöd. Den som vill ta långsiktigt ansvar utan att skapa onödiga kriser behöver acceptera båda.
1970-talet kommer inte tillbaka. Framtiden blir betydligt bättre.