Sedan den 8 juli, då striderna mellan Israel och Hamas blossade upp igen, har över 570 människor dödats. Varav 29 är israeler och resten palestinier, de flesta civila. Runt om i världen vill alla välja sida och fördöma den andre. I slutänden är alla förlorare, och inte bara i dag, utan i generationer framöver.
Det är en konflikt som inte har någon enkel lösning. Det finns inte heller någon som har helt rätt. Israeler lever under ständigt hot från raketer som Hamas avfyras över gränsen. Man har egna skyddsrum och alla är rädda. Barn som växer upp gör det under vetskapen om att det kan smälla när som helst. Det är inte svårt att förstå frustrationen och rädslan som finns hos den israeliska befolkningen. Palestinierna lever i ett land där de inte får röra sig fritt, där matbrist och fattigdom ständigt råder. Befolkningens mänskliga rättigheter förtrycks av en ockupationsmakt som är dem övermäktig. När Hamas skjuter raketer på måfå, gör Israel pricksäkra attacker som varje gång drar med sig civila dödsoffer.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon fördömer Israels "avskyvärda handlingar" och Barack Obama uppmanar till eldupphör. I New York och i London har chassider, som tillhör en ortodox gren av judendomen, deltagit i anti-israeliska demonstrationer och motsatt sig Israels millitära agerande mot palestinierna. Frågan är om Israel verkligen uppfyller sitt ansvar som överlägsen krigsmakt. Kan civila palestiniers död accepteras? Är dessa handlingar förenliga med ett demokratiskt samhälle? Ska Israel vackert sitta och titta på när Hamas raketer regnar ned över landet? Visserligen har vissa Israeler bokstavligen valt att göra detta, då de suttit på en kulle och beskådat raketbeskjutningarna som om det vore en biograf. Raketer från Hamas som skjuts ned av israeliskt försvar och besvaras med attacker som slår ned över Gaza med dödlig utgång. Motbjudande.
Israelerna vill ha en tillvaro utan oro för sitt eget och sina familjers liv. Palestinierna vill ha detsamma, men också frihet. Hamas är en terrororganisation och varken deras handlingar eller värderingar är förenliga med en demokrati. Trots det blir Hamas en symbol för frihet. Palestinierna röstar på ett separatistiskt parti, och får på köpet ett gäng terrorister. Återigen dyker en mängd frågor upp. Är det rimligt att terrorism legitimeras genom demokrati? Ser det palestinska folket terrorism som sin största chans till frihet?
Det går bara att konstatera att inget är svart eller vitt – alla är förlorare i den här konflikten. Hamas terrorism kan bara fördömas, men likaså Israels dödande av civila och berövande av palestiniers frihet. Det är heller inte ett krig mellan alla judar och alla muslimer, mellan alla israeler och alla palestinier. Det är människor som krigar mot människor och det är människor som dör.