En del av problemen med ensamhet och utanförskap är synliga för allmänheten. Att den hemlöse på gatan i vintertid behöver extra hjälp med kläder, mat och tak över huvudet är uppenbart. Andra problem existerar i skymundan. När Rädda Barnen nyligen släppte sin barnfattigdomsrapport belystes en del av dessa.
Enligt Rädda Barnen lever 230 000 barn i Sverige i ekonomisk utsatthet med siffror från 2012. Det är en minskning i absoluta tal med endast 2000 barn från året innan. Relativt sett 0,1 procent. En på tok för långsam trend.
Gnesta och Oxelösund har dock lyckats minska barnfattigdomen. I Trosa är barnfattigdomen redan bland de lägsta i landet medan den i Eskilstuna är fjärde högst. Bland barn med invandrarbakgrund är siffrorna fem gånger så höga som i familjer med svensk bakgrund. Kommuner som inte redan har en tydlig plan för hur detta ska minska bör ta tag i frågan på allvar.
De barn som växer upp i ekonomisk utsatthet löper dubbelt så stor risk att utsättas för mobbning. De går i större utsträckning ur skolan utan godkända betyg. De deltar mer sällan i fritidsaktiviteter och har därmed generellt sett sämre hälsa.
Om den ekonomiska situationen i sig tar tid att åtgärda bör konsekvenserna motarbetas under tiden. Vilka extra resurser kan motverka lägre deltagande i aktiviteter eller sämre betyg? Och den lika relevanta frågan – hur förmedlar skolan och omvärlden känslan av att möjligheterna finns att ta sig ur utsattheten? Hur visar vi varenda unge att ingen är dömd till sämre hälsa eller dåliga betyg?
Rädda Barnen har tidigare fått kritik för deras användning av begreppet barnfattigdom. Dels för att de överdrivit kampanjerna för att få det att låta som att barnen inte ens får mat på bordet. Dels för begreppet framstår som missvisande i jämförelse med den fattigdom som existerar i andra delar av världen.
Men fattigdom och utanförskap är relativa begrepp. Likväl bör alla former av det tas på allvar. Att lyfta lägstanivåerna där man har möjlighet bör vara det viktigaste, inte att ställa olika grupper mot varandra.
När politiken inte räcker till är det civilsamhällets roll att kliva in, och tvärt om. Juletiden är en extra bra tid för detta. I tider av gemenskap och firande blir det uppenbart för den som står utanför. Samtidigt tenderar människor att bli extra givmilda. Musikhjälpen har precis slagit rekord i sin insamling mot HIV.
De som såg förra fredagens tv-sändning av Svenska Hjältargalan inser att människor verkligen kan uträtta stordåd för andra. Organisationen Tilia hyllades för arbete mot psykisk ohälsa. Nittonåriga Marwa Karim för hur hon kämpar mot mobbning. Men alla behöver inte heller göra stordåd. Även de små sakerna räknas. Det kan vara något att tänka på när Lucia-firandet lämnade kvar överblivet fika eller när jultomten får plats med ett extrapaket i säcken.
Johanna Lundgren Gestlöf