Ställda inför hot om nyval kom regeringen och Alliansen i vintras överens om nya principer för hur landet ska kunna regeras. Detta fick namnet Decemberöverenskommelsen. I sak betyder den att Alliansen godkänner att Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar i egenskap av riksdagens största block – med Vänsterpartiet som stödparti.
Överenskommelsen var en framgång för statsminister Stefan Löfven (S), som fick sitta kvar i en situation där ett nyval sannolikt hade gett en snarlik mandatfördelning. De folkvalda valde en ny ordning hellre än att sätta sin position på spel på nytt. Det här har kritiserats av många, av allehanda skäl, men det säkrade en parlamentarisk ordning i en tid av politiskt kaos.
Många väljare förstår fortfarande inte varför överenskommelsen etablerades (DN 8/6). Det är ett bekymmer, särskilt för Allianspartierna.
Decemberöverenskommelsen har två bärande syften. Det ena handlar om att få en styrning av landet, även när ett vågmästarparti riskerarar att göra regerande omöjligt. Syfte nummer två står att finna hos Alliansen. Förre statsminister Fredrik Reinfeldt (M) stod för principen att största block ska kunna regera. Decemberöverenskommelsen satte detta på pränt – även för Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det kan ses som en utvidgning av de budgetregler som etablerades via ett samförstånd mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet under 90-talskrisen.
Varför är det senare så viktigt? Minns omröstningen om brytpunkten för statlig inkomstskatt under förra mandatperioden. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gjorde då gemensam sak med Sverigedemokraterna och Alliansbudgeten plockades i sär – ett brott mot budgetpraxis. Decemberöverenskommelsen satte stopp för nya praxisbrott. Faller den lär S raskt återgå till principen att fälla alla regeringar som partiet inte ingår i. Även om det görs hand i hand med SD.
Tanken är att överenskommelsen ska hålla i två mandatperioder. Fast det räcker med ett misstroendevotum för att fälla regeringen Löfven. Närmare nio av tio näringslivsföreträdare sågar regeringens politik och vill se ett Alliansstyre (DI 8/6). Ett växande missnöje med de två styrande partierna gör att det blir allt svårare för Alliansen att sitta still. Att indirekt tvingas bejaka en regering som kör Sverige i diket, riskerar att bli dyrköpt.
Ansvaret för att vårda överenskommelsen ligger alltså på båda parter. Stefan Löfvens regering måste i höst avstå från ytterligare skattehöjningar på arbete och företagande. Alliansen behöver å sin sida visa att löftena om blocköverskridande samtal i ett antal nyckelfrågor var ärligt menade.
Inte ens det räcker. Så länge partierna inte förmår att förklara för väljarna vad överenskommelsen gör för nytta, då lär den bli allt svårare att upprätthålla.