Så länge skutan kan gå, heter det hoppfullt i Evert Taubes visa. Men visst finns det också någonting dystert över en skuta som bara går för att den kan? När Anna Kinberg Batras partiledarskap och Moderaternas stöd i veckan kritiserats på ledarsidor och internt tycks många se en skuta som än så länge går stabilt, men utan att utmana eller inge hopp för en ny borgerlig regering.
Detta belyste Susanna Birgersson på ett bra sätt i Göteborgsposten nyligen (1/9). Birgersson menar att den moderata partiledaren med sina allt annat än spontana fraser låter mer som en maskin än en människa och att det banar vägen för ett missnöje mot alla de etablerade partierna.
På DN Debatt (2/9) skrev även fyra toppmoderater från Stockholms län om Moderaternas "popcornpolitik". Debattörerna kritiserade en politik som skapar rubriker för dagen men som saknar ett helhetsgrepp på politiken: en allmän och tydlig inriktning som kan göra partiet intressant igen.
Samtidigt finns mycket tid kvar för skutan att öka takten. Annie Lööf hade inget enkelt första år som partiledare. Först drygt två år efter dess att hon valdes till partiledare fick hon vind i seglen och blev en alltmer populär politiker i väljarnas ögon.
Fredrik Reinfeldts arv till Moderaterna var dessutom tyngre och mer svårhanterligt än Maud Olofssons dito till Centerpartiet. Hur tufft var det inte att ta över Nya Moderaterna efter två regeringar Reinfeldt? Anna Kinberg Batra var aldrig minister. Hon blev något av en ny figur, med förväntningar på någonting annorlunda. Trycket från reaktionära och skeptiska kommunpolitiker ute i landet minskade knappast pressen. Samtidigt hade Nya Moderaterna under Reinfeldt byggt upp en mycket framgångsrik profil. Många frågade sig vilken väg den nya partiledaren skulle välja. Det vore oklokt att vrida tiden tillbaka till Gamla Moderaternas dagar.
Väljarnas bild av Decemberöverenskommelsen, DÖ, måste vara ett tydligt tecken på Kinberg Batras otillräcklighet. Alltför många väljare tycks fortfarande ha en bild av DÖ som en slags borgerlighetens kapitulation inför regeringens vilja, som om den gick ut på att Alliansen viker sig för vad som helst i alla lägen. Det visar att Kinberg Batra måste kliva fram och tydligt förklara varför DÖ kom till och vad vi behöver den till. Samt i vilka lägen som DÖ faktiskt inte gäller.
Liksom under sin tid som gruppledare i riksdagen, visade sig den nya moderatledaren vara skicklig på att hålla skutan i balans. Hon hanterar internt missnöje och håller tungan rätt i mun. Men samtidigt som skutan går vidare, har hon heller inte fört den mot någonting som skulle kunna vittna om nya framgångar för Alliansen. Om Moderaterna ska vara det ledande oppositionspartiet och ett intressant alternativ för många väljare krävs att Kinberg Batra visar både patos och karisma. Hon måste vara offensiv, visionär och tydlig. Och än finns tid för en sådan förändring.