Just nu pågår Almedalsveckan för fullt. Det är intressant att ta temperaturen på årets diskussioner och det allmänna politiska läget. Vilka som är de hetaste frågorna och vad den politiska diskussionen kommer fokusera på framöver. Det är även en tid för partierna att rulla ut nyheter och reformer, med hopp om lite extra uppmärksamhet i medierna.
I år handlar väldigt många seminarier, talepunkter och debatter om digitalisering, omställning och strukturomvandlingar. Det gäller dels det faktum att arbetsmarknaden kommer förändras drastiskt då många arbeten försvinner och ersätts av automatisering, samtidigt som nya uppstår.
Dels handlar det om att konkurrensen från resten av världen snart inte bara gäller tillverkningsindustrin utan även tjänster och högteknologisk produktion. Globaliseringen, rörlighet och nya möjligheter att sälja och marknadsföra arbete gör att Sverige får konkurrens på bred front. Något våra stela arbetsmarknadsregler inte klarar av. Dels handlar det slutligen om att den grad av uppkoppling och digitalisering vi har i dag av allt från hushållsmaskiner till medier förändrar vår vardag i en rasande snabb takt.
När stora saker händer i mänsklighetens utveckling kommer det alltid finnas de som vinner på de nya tiderna, och de som förlorar. Många gånger kommer de gamla maktstrukturerna och samhällets intressegrupper att sätta sig emot, protestera, bekämpa den förändring som de dock ytterst inte kan förhindra. Tekniken utvecklas snabbare än de politiska och kulturella processerna och vi hinner inte med.
Att de här förändringarna kommer vet vi redan. Det enda vi kan göra nu är att försöka vara så förberedda och förändringsvilliga som möjligt. Förändringar tenderar att vara särskilt jobbiga för politikerna att hantera. De arbetar enligt gamla metoder och ska ta hänsyn till gamla väljargruppers vilja. Därför vågar de sällan se sanningen om förändringen.
Den nuvarande rödgröna regeringen är inget undantag. Det löfvenska styret har utsett en "framtidsminister" med väldigt oklar roll och under onsdagen släppte man så äntligen sin "industrikansler". Som visade sig bli fyra stycken. De ska fungera som en "advisory board", förklarade regeringen. Oklart varför man inte tyckte det svenska ordet rådgivare fungerade i sammanhanget och oklart vad deras nytta och uppgift egentligen kan komma att bli så länge regeringen vägrar röra exempelvis kostnaden på arbete och arbetsrätten.
Förändringar är att vänta vad vi än gör, men de kan innebära mer eller mindre bra saker för Sverige beroende på hur våra politiker faktiskt hanterar frågan.
Hanna Marie Björklund