I en förhandlingsprocess måste Miljöpartiet vara beredda att rucka på vissa av sina krav och ståndpunkter. För att behålla trovärdighet som ett grönt parti under fyra år behöver man dock stå fast vid tunga profilfrågor. Kärnkraften är en sådan. En långsiktig energiöverenskommelse över blockgränsen borde vara målet för alla, men hur mycket kan MP förhandla bort utan att tappa trovärdighet?
Ett utgångsläge är att både Socialdemokraterna och MP vill ha bindande EU-mål för förnybar energi och energieffektivitet. Detta är något som även Centerpartiet förespråkar, trots att de förlorade den striden inom alliansen. Här är det som bäddat för en överenskommelse när väl stormen kring regeringssituationen lagt sig. Förhandlingar, överenskommelser över blockgräns och kompromisser behöver inte enkom betyda nackdelar. För ett parti som Centerpartiet kan det betyda att man får ett större genomslag för sin energipolitik än vad man hade i alliansen, åtminstone när det kommer till kärnkraften.
Det finns givetvis andra stora skiljelinjer i ett sådant samarbete. MP:s kilometerskatt för lastbilstransporter och skogspolitik är inte kompatibel med en industri i tillväxt och är förslag som varken S eller C kan släppa igenom. Det är lätt att vara överens om en utfasning av kärnkraft till förmån för förnybar energi. Eventuella problem för en regering som fasar ut kärnkraften snabbare än vad marknaden hinner med är höga elpriser, särskilt i kombination med lågkonjunktur. Det skulle bli svårt för en sådan regering att behålla förtroendet i fyra år. Höga elpriser påverkar industrijobb negativt och om den förnybara energin inte hinner täcka upp, kan omställningen mot förnybart snarare hindras.
Det gäller att börja i rätt ände. Alliansens inslagna väg där kärnkraften inte ska subventioneras utan betala sina egna kostnader, samt framtida kostnader för lagring av avfall, är en bra början. Det är för dyrt att bygga nya kärnkraftverk och det är marknaden, med viss politik hjälp, som ser till att fokus skiftas till förnybar energi. Men att däremot inte ha några mål för utfasning lämnar branschen i ett vakuum. En liknande situation har synts för det ekologiska lantbruket under alliansens senare år vid makten. Efter att målet om 25 procent ekologisk mat i offentlig sektor till 2010 lämnades därhän av alliansregeringen har inga nya politisk mål satts upp. Ett politiskt mål uppnår i sig inget, men det kan skänka en del trygghet och säkerhet åt marknaden och på det sättet vara en förutsättning för innovation och entreprenörskap.
Om en bred energiöverenskommelse enas runt alliansens inslagna väg, i kombination med mål för förnybar energi, kan utkomsten bli tillfredställande för de flesta, inklusive miljön. Detta oavsett hur regeringsläget förändras och ser ut om fyra år.
Adam Arnesson