Analyserna är många. Varför röstar 13 procent av Sveriges befolkning på ett parti som står för främlingsfientliga värderingar? Ingen kan förmodligen ge ett korrekt svar och alla individer har säkert inte samma skäl.
Tyvärr har analyserna under de senaste veckorna rört sig åt ett beklagligt håll. Direkt efter valresultatet fastställts delades befolkningen upp i två delar i många sammanhang. Stefan Löfven (S) gjorde det redan under sitt tal på valnatten. 87 procent är åtminstone inte främlingsfientliga, 13 procent är det. Under talmansvalet i riksdagen bar riksdagsledamoten Rosanna Dinamarca (V) en tröja med texten SD=RASISTER.
Om det vore så enkelt. Att säga att alla som röstat på Sverigedemokraterna är rasister är att blunda för mer komplicerade orsaker och motiv. Det har konstaterats om och om igen sedan valet 2010, men rasismen avskräcker inte heller. Delar av SD:s partitopp beväpnade sig med järnrör under en utekväll i Stockholm. Det ena rasistiska uttalandet efter det andra har hoppat som grodor ur högt uppsatta politiker från partiet. Inte heller känsloargumenten verkar bita. Hur mycket flyktingars situation än beskrivs och hur mycket vi än öppnar våra hjärtan, fortsätter människor att rösta på SD.
Varför? En sannolik analys är att SD inte bara är ett främlingsfientligt parti utan också ett missnöjesparti.
SD har störst stöd på landsbygden, procentuellt sett. Det är inte svårt att sätta sig in i den situation som råder på många håll. När matbutiker och diverse servicefunktioner försvinner från bygden, när polisstationer på mindre orter lägger ner, när tåget slutar stanna vid stationen. Det är allt små delar i vad som kan skapa ett missnöje, en känsla av att vara bortglömd och utanför. På kvällen sätter man sig framför tv:n och ser politiker debattera Förbifart Stockholm. Ord som välfärdssamhället krockar med det väljaren upplever.
Om SD vore ett parti som verkligen ville omfördela fokus mot exempelvis landsbygden och göra något åt de problem som finns där, då skulle de konstruktiva förslagen framgå på ett tydligt sätt. Så är det inte. I stället har SD på ett extremt skickligt sätt kanaliserat all det missnöje som gror på olika håll och riktat det mot invandringen. Visst kostar det pengar att ta emot människor på flykt från krig. Visst finns det problem i hur dessa människor sedan tas emot och blir delar av det svenska samhället. Men det är inte alls den största faktorn bakom det uppenbara missnöjet utanför storstäderna.
Det går att bemöta missnöjespartier. De problem som exempelvis finns på landsbygden kan och bör diskuteras av fler partier. I dag är det bara Centerpartiet som tar frågan på allvar.
Det är inte 13 procent rasister som ska bekämpas, det är 13 procent missnöje.
Adam Arnesson