Om börsbolagen inte på egen hand lyckas få till en minst 40/60-könsfördelning bland sina ledamöter till 2016 väntar lagstiftning. I alla fall om den nya regeringen får som den vill. Den 12 november gick kvinnoorganisationer ut och proklamerade att nu från och med den dagen jobbar kvinnor gratis, eftersom de generellt som grupp tjänar mindre än män generellt som grupp, vilket i sig är ett märkligt sätt att argumentera.
Detta fick krönikören Britta Svensson på Expressen att skriva en uppmärksammad text om att kvinnor har ett eget ansvar för karriär, löneutveckling och pension. Den som arbetar mycket deltid, är föräldraledig länge och arbetar i offentlig sektor ska inte bli förvånad om hon sedan har en sämre ekonomisk utveckling, menade hon.
Kvinnors förutsättningar i karriären och hur stor del av samhällets formella makt som innehas av kvinnor är en viktig del av den svenska feministiska debatten just nu. Trots det är perspektiven förvånansvärt enkelspåriga. Vänsterns kritik mot många högerdebattörer har vissa poänger. Att lyfta fram hur några kvinnor ska göra bra karriär och tillhöra samhällseliten genom att använda mer tjänster i vardagen, som städning, utan att sedan bry sig om vem som då ska städa och deras villkor är en ytlig analys. Vänsterns eget svar på den frågan, att det är fult att göra karriär, att fler tjänster ska förmedlas via offentlig sektor och att alla löner borde bli mer sammanpressade, oavsett produktivitet, är inte heller några verklighetsanpassade svar.
Vi behöver definitivt tala mer om eget ansvar för hur karriär och ekonomi utvecklas över en livstid. Är det just fler kvinnor på höga chefspositioner som är det intressanta, då skadar det inte att komplettera perspektivet om kompetens med frågan om individens ansvar för att prioritera just karriären.
Men att lämna tjänstesektorn och välfärden bakom sig och blunda för de villkor som råder där, är att vara allt för elit- och överklassfokuserad i sin analys. Det är inte bara kvinnor som arbetar med tjänster och i vård, skola, omsorg, men de är i majoritet. Att tala om deras arbetsförhållanden är också viktigt.
Den som tror på marknadsekonomi och på utveckling tror inte på att fler bidrag och fler centralstyrda löner är svaret. I stället måste vi börja se även tjänster och välfärd som branscher med samma behov som alla andra. Konkurrens, innovation, nya tankar och idéer och möjligheter till utveckling och lönekarriär för den anställda behövs lika väl här som inom industrin. Tjänstesektorn förtjänar att uppvärderas – och välfärdens tjänster ska inte låsas in i de stela landstingen.
Hanna Marie Björklund