Den brittiske komikern Rik Mayall dog häromveckan. Hans frånfälle väckte några tankar om betydelsen av politisk satir. Mayall var nämligen stundtals en representant för vad jag anser vara bra politisk humor. I Parlamentets svarta får, exempelvis, förkroppsligade den konservative politikern Alan B’stard (Mayalls karaktär) mycket av det hyckleri som återfanns i Thatchers Storbritannien.
Mayall i all ära, men kvaliteten på samhällskritisk satir har fått ett rejält lyft det senaste decenniet. Inte minst tack vare manusförfattaren Armando Ianucci, mannen bakom The Thick of it (som gavs den snurriga svenska titeln Trist, Herr minister), en serie som kretsar kring alltid rosenrasande spinndoktorn Malcolm Tucker. Brittisk politik karakteriseras här av inkompetens, olyckligt mixad med äregirighet och kortsiktighet. Tyvärr, kanske inte alltid långt från verklighetens policyprocesser. Ianucci ligger också bakom hyllade Veep som utspelar sig i USA. Samma ingredienser som i The Thick of it, men kanske litet mer buskis.
I USA har den samhällskritiska humorn annars främst utvecklats i talkshow-formatet. John Stewarts The Daily Show är flaggskeppet, där aktuella händelser kommenteras med knivskarp satir. Här återfinns även Stephen Colberts The Colbert Report som parodierar USA:s högervridna amerikanska talkshower. John Olivers nya show – Last Week Tonight – ska nämnas i detta sammanhang.