Ett misstag är en enskildhet. Flera i samma form är en trend och en vana. Mona Sahlins avgång som regeringens samordnare är logisk sett till att hon än en gång har hamnat i blåsväder för bristande omdöme och privatekonomiska tveksamheter.
Den senaste – och kanhända den sista i den regeringsnära offentlighetens tjänst – Sahlinaffären blev allt annat än utdragen. Efter det att tidningen Expressen börjat rota i en fråga om ett oriktigt intyg i samband med en före detta livvakts lägenhetsaffär, avgick Sahlin frivilligt från sitt uppdrag. Utan långa försvarstal, utan hätska angrepp på medierna. En rak motsats till Miljöpartiet, regeringen och Kaplanaffären.
Den socialdemokratiska före detta partiledaren och ministern insåg säkert att den egna kampen var över innan den ens börjat. Förtroendekapitalet var snabbt förbrukat. Dessutom var det bara någon månad kvar på hennes uppdrag.
Samtidigt går det tyvärr inte att komma ifrån att den här ovärdiga affären skvätter på det viktiga arbete som måste göras mot antidemokratiska och våldsamma krafter. Det behövs en resurs- och röststark vakthund för att inte dylika destruktiva inslag ska relativiseras i vardagen.
Hotet från jihadismen, våldsbejakande fundamentalistisk islamtolkning, är för de allra flesta medborgare uppenbart. Lägg därtill att vi har nazistiska kollektiv som då och då tågar på gatorna, utnyttjandes den öppna demokrati som de föraktar och med våld vill krossa. Utöver detta finns andra våldsamma krafter inom ytterkantsvänster, veganer och djurrättsaktivister. De som gång på gång agerar på ett sätt som är oförenligt med de lagar och de fri- och rättigheter som demokratin bygger på, kan inte bara beklagas utan måste också motverkas.
Demokratin är till sin konstruktion tolerant och öppen. Även den som vill avskaffa demokratin har rätt att komma till tals. Men det finns absolut ingen rätt för dessa destruktiva krafter att komma undan med samhällsfarlig verksamhet.
Våra demokratiska friheter och rättigheter kan aldrig tas för givna. I detta ingick även Mona Sahlins uppdrag, att destruktiva krafter aldrig ska kunna få fritt spelrum i samhällets mer mörka vrår. Därför behövs det inte minst ett strategiskt arbete för att förmå kommuner att se, identifiera och motverka radikalisering på hemmaplan. Även om det råkar skada det egna varumärket eller bilden av kommunen.
Sahlins nesliga sorti får alltså inte bli till ett stopp i själva uppdraget. Kanske är det svårt att hitta någon duglig kraft som står regeringspartierna tillräckligt nära, men det kan aldrig bli till en ursäkt för handfallenhet. Regeringen – och ansvariga ministern Alice Bah Kuhnke (MP) – behöver noga fundera på hur arbetet mot islamister, nazister, kommunister och andra extremister på bästa sätt kan stärkas ytterligare. Det som Mona Sahlin har haft ansvar för kan bara sägas vara början.