Sverige behöver ett civilförsvar. Ett modernt, uppdaterat och nutidsanpassat försvar som engagerar kompetenta medborgare i tider av hårda påfrestningar på samhällets centrala funktioner. Men vi behöver inte en pliktverksamhet som byggs på nostalgiskt tillbakablickande.
När vi hade en stor försvarspolitisk debatt i Nyköping förra året så var en av frågorna som lyftes upp den om ett civilförsvar som i stort inte längre existerade. Det är mycket allvarligt. Breda civila skydds- och krisfunktioner har fått stå tillbaka under fredshoppets 1990-tal. Myndigheten för samhällsberedskap har satt fingret på en del bekymmer, organisatoriska och resursmässiga, men där finns mycket att göra.
Alltifrån inhemska drivmedelsreserver till civil skyddsutrustning och beredskapspolis har fått stryka på foten. Svensk matproduktions självförsörjningsgrad, uthållighet och distribution är knappt något som diskuteras.
När civilförsvarsfrågan nu får utrymme i debatten så blir det tyvärr med förslag från ett antal S- och LO-anknutna debattörer om att med tvång sysselsätta unga vuxna med någon form av medborgarplikt (DN 22/4). I stället för att fokusera på samhällets direkta skydds- och planeringsbehov så blir det till en pamflett för löst definierad medborgarfostran – och en kamp mot ett "individualiserat" och "globaliserat" samhälle.
Det är inte därför som det öppna, moderna Sverige behöver skyddsfunktioner där medborgarna tar ett personligt ansvar. Begreppet medborgartjänst skulle alldeles för lätt bli till sysselsättningsprojekt för unga som annars skulle belasta arbetslöshetsstatistiken. Eller användas för att fylla på med unga vuxna i grundskolan till pliktsersättning i stället för avtalsenlig lön.
Vi behöver ha beredskap för att lösa frågor snabbt och konstruktivt så att krisande samhällsfunktioner inte ersätts av upplopp, panik och laglöshet. Så långt det är möjligt bör allt tal om plikt matchas mot sådant som också gynnar individens utveckling.
Baksidan med den gamla värnplikten var att unga män ofta hölls tillbaka i studiekarriär eller yrkeskarriär under ett drygt år till en futtig ekonomisk ersättning. Civila men även militära skyddsfunktioner bör i stor utsträckning kunna samordnas med medborgarens behov och önskemål.
En del måste vara grundläggande och gemensam. Annat kan med fördel knytas till den tjänstgörandes framtidsval. Läkare, poliser, ingenjörer, elektriker och så vidare – det underlättar både motivation och engagemang. Tiden kan förläggas till sommarmånader eller andra längre ordinarie ledigheter, utan att menligt inverka på studier, jobb eller företagande.
Ett framtidsinriktat civilt och militärt försvar som gynnar och bidrar till individens utveckling och karriär blir något helt annat än en bekväm källa till billig arbetskraft för staten. Det gör också de samhällsbärande funktionerna starkare när de behövs som mest.