Det brutala, fruktansvärda terrorangreppet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo är ett skrämmande bevis på hur extrema grupper eller individer med extrema uppfattningar tar sig rätten att hota och mörda för att slå mot andras friheter och rättigheter.
Detta är ett mönster som går igen i historien, där allehanda extrema politiska och religiöst motiverade grupper och makthavare har använt våld för att slå mot meningsmotståndare som framfört och mångfaldigat andra åsikter och uppfattningar.
Vi har på nära håll sett attentatsförsök mot exempelvis svenske konstnären Lars Vilks och mot den danska tidningen Jyllands-Postens redaktion. I spåren av detta har även dödshot riktats mot andra tidningar och journalister.
Terrordådet mot Charlie Hedbo, om tidningen nu visar sig vara huvudmålet för attacken, är den värsta attacken mot journalistik, yttrandefrihet och pressfrihet i vår del av världen på mycket, mycket länge.
Att mördarna den här gången verkar ha haft islamistiska förtecken bygger på rapporterna om att de ska ha ropat religiösa slagord i samband med dådet. Den typen av terrorism riktad mot det tryckta ordet har varit i fokus i ett flertal omgångar de senaste decennierna, allt från författaren Salman Rushdies bok Satansverserna 1988 till de satiriska Muhammed-teckningar som publicerades i Jyllandsposten 2005. En av de tidningar i andra länder som publicerade dessa kontroversiella bilder var satirtidningen Charlie Hebdo.
Det spelar inte någon roll exakt vad den attackerade tidningen eller offren har publicerat eller häcklat. Den grundläggande principen, rätten att fritt uttrycka sin åsikt, att få sina åsikter tryckta och att fritt få skapa egna forum för debatt, täcker allt inom lagens gränser. Hur kontroversiellt det än må vara: vackert, vitsigt, syrligt, spetsigt, pinsamt eller plumpt.
Satirtidningar och andra som häcklar företeelser i samhället spelar på många håll i världen viktiga roller. De möter ett demokratiskt behov av att utmana och kritisera rådande uppfattningar, inte minst påstådda sanningar fastslagna av makthavare. Dessa medieröster roar, oroar och upprör. Det är tryckfrihet. Vi kan hålla med eller säga emot. Det är yttrandefrihet.
Mot detta står krafter som predikar förtryck i form av tystnad och underdånighet, där överträdelser ska bestraffas med döden. Terrordådet i Paris kommer att påverka debatten om yttrandefrihet och tryckfrihet, men också om hotet från islamistisk extremism i relation till det demokratiska samhällets frihet och mångfald. Det är därför också viktigt att vi är noga med att vårda de demokratiska principer som värnar detta.
Låt oss hoppas att de franska myndigheterna är framgångsrika i jakten på de förbannade mördarna, för att låna ett Olof Palme-citat, så att dessa kan ställas inför rätta. Det är så det demokratiska rättssamhället agerar mot övergrepp, hot och våld, även dödligt.