1990-talet såg ut att lova en utveckling mot fred, fallande gränshinder, flitigare handel och fler färder mellan det kalla krigets forna antagonister. Låt oss minnas det. Drömmen var vacker, men den höll inte fullt ut.
Svenska försvarspolitiker borde sannolikt ha sett detta redan i slutet av förra decenniet. Georgienkriget och Rysslands tunga upprustningsbeslut var skäl nog. Många, även denna ledarsida, drog inte rätt slutsatser i tid.
Först nu, när ryska styrkor har invaderat Ukraina, Krim är ockuperat och säkerhetsläget på Östersjön påverkas av återkommande incidenter, ser vi tecken på krisinsikt. Försvarsmakten behöver mer resurser – och stora sådana. Sverige måste ha militär kapacitet att möta hot i vårt närområde. Det behövs nya beslut med uppdaterade problembilder.
Därför är det bra att regeringen och Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna är ense om att ytterligare drygt 10 miljarder ska ställas till Försvarsmaktens förfogande under tiden fram till 2020. Det flyttar fram positioner, bryter låsningar och ger något att utgå ifrån.
Folkpartiet valde att hoppa av. Med hänvisning till att miljarderna är för få – och det är med största sannolikhet så. Överenskommelsen är en miniminivå. Den lär inte ens räcka till för de beställningar som politikerna redan har gjort, än mindre säkra det som behövs kompletteras. Vår beredskap är fortfarande mycket bristfällig.
Försvarsförmågan är central för svensk säkerhetspolitik. Vi behöver något bättre än det enveckasförsvar av en enda plats som överbefälhavaren tidigare har talat om. Svenskt territorium ska inte vara ett säkerhetspolitiskt vakuum. En viktig slutsats i sammanhanget är att Sverige inte längre kan lösa allt på egen hand, inte som förr. Vi behöver breda och djupa samarbeten. Med Finland, men också med våra grannländer inom Nato, i Norden och i Baltikum.
Allianstrion får igenom något som liknar en utredning om ökat samarbete med Nato. Det är för magert. Alliansfriheten måste kunna diskuteras.
Redan i höstas kom ju en försvarsutredning som förordade att Sverige och Finland gemensamt bör närma sig Nato – helst som medlemmar. Det sistnämnda är kontroversiellt och laddat, men vi får inte hindra oss själva från att undersöka alla tillgängliga möjligheter och medel. Tankeförbudens tid är förbi. Även om statsminister Stefan Löfven (S) har så oerhört svårt att släppa taget.
Uppgörelsen är vad den är. Fem partier har tagit sitt ansvar och bekräftat att tidigare försvarspolitiska beslut har gått åt fel håll. Inte mer än så. För varje nytt budgetbeslut som kommer bör regeringen och oppositionen söka möjligheter att höja ambitionerna ytterligare. Om vi verkligen menar allvar med att kunna hantera de säkerhetspolitiska risker som vi påminns om, gång efter annan.