Söndag till tisdag den här veckan pågick Folk och Försvars stora rikskonferens i Sälen. Det är samlingspunkten för politiker, journalister, opinionsbildare och branschfolk som vill diskutera försvarspolitik och försvarssektorn. Det är en tillställning som har blivit ett litet Almedalen, där minglande och nätverkande är minst lika viktigt som politiska tal och seminarier. Allt under en omfattande mediebevakning. Detta är intressant eftersom väljarnas intresse för försvarspolitik i samband med val är ytterst begränsat. Ämnet skapar starkt engagemang hos de som verkligen är intresserade, men den stora majoriteten ägnar inte många tankar åt detta till vardags.
Det finns en fråga som särskilt agerar osäkrad handgranat i svensk försvarspolitik, den fråga som politikerna kastar mellan sig och ingen vill vara den som håller i när den väl smäller. Det är frågan om ett svenskt medlemskap i Nato. Försvarsalliansen Nato väcker starka känslor. Den relaterar nämligen lika mycket till självbild som till teorier och beräkningar.
För vänstern och Socialdemokraterna är bilden av Sverige som alliansfritt och oberoende av amerikanskt inflyttande väldigt viktig. Så viktig att de vägrar erkänna att Sverige de facto redan samverkar så mycket med Nato att vi inte längre kan anses vara alliansfria i den relationen. V och S vill heller inte se att Nato är den globala samverkansorganisation som i dag är det bästa alternativet för att försvara demokratin, eftersom FN försvagas av allt för många diktaturer på viktiga stolar i beslutsorganen.
För unghögern å sin sida håller Nato så mycket positiv symbolik att man inte vill erkänna att ett fullvärdigt svenskt medlemskap fortfarande är långt borta. Att ansluta ett land till en försvarsallians är ingen liten sak. Det måste ske genom en bred politisk uppgörelse där i princip alla partier är med på tåget och där är vi inte i dag. Inte heller finns det en tillräcklig folkopinion för ett så stort beslut. Opinionen blir allt mer positiv och har börjat väga över, men det finns ännu ingen tydlig majoritet för ett ja till Nato.
Politikerna kommer fortsätta hoppas att Natofrågan inte ska behöva tas upp av just dem under just deras regeringsperiod. De kommer fortsätta slingra sig och lobba granaten vidare.
Det håller inte i längden. Är Natosamverkan central för Sveriges möjligheter att skydda sig mot yttre hot? Förr eller senare bör någon ta ansvar och erkänna att en ordentlig utredning måste till. Det kommer ändå vara en lång väg kvar innan medlemskapet kan vara på plats. Förhoppningsvis kan Nato tänka sig att vänta på oss tills vi har velat klart.
Hanna Marie Björklund