Den senaste tiden har vi i SN kunnat läsa hårresande uppgifter om det kommunala äldreboendet Liljedalshemmet i Gnesta. Mycket är på många sätt förskräckligt, även om minnesbilder hos anhöriga, personal och hos ledning kan avvika kraftigt från varandra.
Rent principiellt är det anmärkningsvärt att den politiska majoriteten är så splittrad i synen på Liljedalshemmets verksamhet. Kommunalrådet Johan Rocklind (S) har anmärkningsvärt nog inte hunnit sätta sig in närmare i frågan (SN 15/2). Samtidigt kräver Vänsterpartiets ordförande Lena Staaf den ansvariga enhetschefens avgång (SN 13/2). Tänker Socialdemokraterna och Miljöpartiet köra över sina koalitionskamrater? Kan Vänsterpartiet bli kvar i en majoritet som håller fast vid en ledning som partiet saknar förtroende för?
Frågan om trygghetslarmen måste naturligtvis få en funktionell lösning. Oavsett hur den där visselpipan kom att bli en del av vardagen för boende, via egna initiativ eller direkt uppmaning, talar vi om en orimlig situation. På alla arbetsplatser uppstår det tillfälliga lösningar, åtgärder som för stunden införs för att hjälpligt möta brister och minska risker. Fast om tillfälliga lösningar blir underförstått permanenta, då är det stort hot mot kvaliteten i vården. Det här är något som de ansvariga – i socialnämnd, i kommunledning och i tjänstemannaledning – måste ha järnkoll på. Att bara beklaga att larmfrågan har dragit ut på tiden, räcker inte. Om vårdkvaliteten nu är god, trots de röster som vittnat om absoluta motsatsen, måste den ansvariga visa det. Jakten på felkällor är så mycket viktigare än sökandet efter syndabockar.
Notera för övrigt avsaknaden av debatt kring hur själva hemmet drivs. Om det skulle ha varit ett omsorgsföretag som stått för verksamheten, då skulle den politiska upprördheten till vänster om mitten inte ha sett några gränser. När det nu är kris i det eget styrda då talas det tystare. Här puttrar en ideologisk dubbelmoral värd namnet. I sak ska välfärdsdebatten så klart alltid handla om kvaliteten på tjänsterna. Inte vilka som betalar ut lön till personalen. Det är samma spelregler, samma skattepengar och samma trygghet.
Liljedalshemmets dagar är räknade. Det ska ersättas av ett nytt boende, ju tidigare desto bättre. Många i kommunledningen drar säkert en lättnadens suck över detta mot bakgrund av de senaste uppgifterna. Kommunens ansvariga måste nu se till att göra en grundlig genomlysning av hur verksamheten fungerar på Liljedalshemmet. Ryck inte på axlarna åt kritikerna. Våga söka noggrant efter fel och brister. Inte minst för att undvika att ingrodda eller ouppmärksammade problem följer med till nya lokaler. En vårdmiljö där visselpipan framstår som den trygghet som står tillbuds för den som är svag och hjälplös, den är och förblir oacceptabel.