Innebörden av det ryska hotet diskuteras alldeles för sällan. När islamistisk terrorism beskrivs som den stora utmaningen för demokrati och frihet i länder som Sverige, är det viktigt att komma ihåg att terrorgrupperingarna inte har verktygen att i grunden skaka starka statsmaskinerier i de liberala demokratierna världen över: rättsstaten, ekonomisk frihet och individuella fri- och rättigheter består. Det har däremot Ryssland. Och de har många sofistikerade tillvägagångssätt för att nå dit.
Att Ukraina de senaste dagarna åter hamnade på tapeten i svenska medier var positivt. Under fredagen uppmärksammades att det var ett år sedan den horribla nedskjutningen i östra Ukraina inträffade. 298 civila miste livet när Malaysia Airlines flight MH17 störtade över Ukraina. Flygplanet var på väg från Amsterdam till Kuala Lumpur och ombord fanns såväl holländare som malaysier australiensare.
Genom attacken skruvades tonläget upp från Väst. Putin menade att Ukraina skulle hållas ansvarigt, och det ryska försvarsministeriet lade fram en utredning om att MH17 varit förföljt av ett ukrainskt jaktplan. Men utredningen visade sig snart vara förfalskad. Förvånad, någon?
Än mer uppmärksamhet fick kriget i Ukraina ändå under torsdagen, då nyhetssidor fylldes med hänvisningar om nya uppgifter. Enligt en källa till CNN från den haverirapport som sammanställts om flygkraschen är holländska utredare eniga om att det var de proryska rebellerna som låg bakom nedskjutningen av passagerarflygplanet.
När nu Rysslands aggressivitet står på agendan igen krävs det att Europa öppnar ögonen för ännu en utmaning. En utmaning som kommer inifrån demokratin i Europa.
Samröret mellan de olika högerextrema partierna runtom i Europa leder till en rad problem. Ett avgörande sådant är att det gagnar Putin. I Frankrike kan Front Nationals Marine Le Pen nu utmana de etablerade partierna om realpolitiskt inflytande på allvar; kanske till och med om att bli president. Le Pen besöker frekvent Ryssland och har goda relationer till den ryska ledningen, mitt under brinnande krig och trots Putins hot mot demokratiska europeiska länder och liberala demokratier i allmänhet. I Ungern har redan Putin en allierad i skepnad av halvdiktatorn Viktor Orbán. I England uttrycker Nigel Farage hur han är imponerad av Putin.
Sverige är inget undantag. Trots att Jimmie Åkesson rent retoriskt talar om att vi ska vara tydliga gentemot Putin är flera tunga partiföreträdare anhängare av Putin. Erik Almqvist, som efter järnrörsskandalen bosatt sig i Ungern men som ändå fortfarande har ett finger med i spelet i partiets toppskikt, gör ingen hemlighet av sin beundran gentemot den ryske presidenten.
Allra tydligast är dock Sverigedemokraternas ledamöter i Europaparlamentet, som vid flera tillfällen röstat emot att EU ska göra ställningstaganden mot Putin och annekteringen av Krim. Särskilt märkligt blir det i och med att sju av tio sverigedemokratiska väljare känner sig oroliga för Ryssland.