Mycket vill ha mer brukar det heta. Det är därför förståeligt att EU-företrädare gärna vill införa en skatt på finansiella transaktioner inom unionen. Enligt det senaste förslaget ska den ge intäkter på 300 miljarder kronor per år. Dessutom ska den minska risktagandet hos den finansiella sektorn i kölvattnet av finanskrisen. I brist på enighet inom EU har elva medlemsländer av betydande storlek redan beslutat att införa en sådan skatt genom ett så kallat fördjupat samarbete. I sig låter det inte så illa. Men när beskattningsrätt väl börjat överlämnas till överstatlig nivå tas ytterligare ett steg mot en mäktig EU-stat.
En skatt på finansiella transaktioner innebär att EU tar ut skatt på utbyten av bland annat värdepapper och aktier mellan banker eller andra finansinstitut. Att Miljöpartiet, som sedan starten profilerat sig som EU-kritiskt, ställer sig bakom skatteförslaget har förvånat många. I debatter har motståndare försökt vinkla det som att de nu lämnat sin kritiska linje. Man bör erkänna att det inte är deras intention. De förespråkar en frivillig skatt som ska öronmärkas för klimatåtgärder och gröna jobb. Det gör tyvärr inte förslaget bättre. Någonstans har Miljöpartiet nämligen gjort en allvarlig tankevurpa.
EU-kommissionens ursprungsförslag var en skatt med bred skattebas i samtliga länder för att motverka risken för utflyttning av finansiella institutioner. Förslaget är fel för att det ger EU beskattningsrätt. Miljöpartiets förslag gör skatten frivillig. Detta snedvrider i stället konkurrensen och driver finansiella institutioner att placera sig i grannlandet utan skatt. Dessutom är det ofrånkomligen en maktförflyttning till EU. Om EU får möjlighet att bestämma vad ländernas skatt ska gå till i det här fallet kommer snart förslag på nya finansieringssätt. Bara den här gången, det är för ett gott syfte låter det. Men definitionen av ett gott syfte skiljer sig markant mellan konservativa abortförespråkare, högerpopulistiska nationalister och miljöpartistiska klimatkämpar. Många bäckar små riskerar att bilda en EU-översvämning vi inte vill ha.
Förtroendet för EU-kommissionen är lågt hos svenskarna. SOM-insitutets senaste undersökning visar att knappt var femte person har någorlunda stort förtroende för institutionen. Endast Europaparlamentet hamnar lägre. 2013 var EU:s budget 150,9 miljarder euro. Man bör fråga sig om den verkligen behöver bli större. Nog finns det andra poster som kan minskas till förmån för de nödvändiga klimatåtgärder Miljöpartiet förespråkar. Det är ett farligt vägval att ge en första beskattningsrätt till en institution vi har så lågt förtroende för. Gapar EU efter för mycket riskerar vi att mista hela stycket.
Johanna Lundgren Gestlöf