D e flesta kan nog enas om att EU i första hand ska finnas till för européernas gemensamma intressen. Det är genom gemensamma friheter som unionen har blivit ett europeiskt fredsprojekt som saknar historisk motsvarighet. Det är tack vare dem som varor, tjänster och människor har kunnat flöda över gränserna vilket gett oss både frihet och välstånd.
Nu kan vi konstatera att allt som utgör EU-samarbetets grundstomme är hotat. EU har blivit en union där medlemsländerna i allt större utsträckning vaktar sina egna gränser. Ledarskap och klarsynthet lyser med sin frånvaro – inte minst bland medlemsländernas stats- och regeringschefer.
En förklaring är förstås väljarstödet. Bland väljarna råder stor etablissemangskritik, vilket har gett skrämmande politiska konsekvenser. Populister från medlemsländer runtom i Europa visar illvilja, ställer sig på tvären och gör vedervärdiga uttalanden. Det är inte bara extrema partier som påverkas av opinionen, utan även de större partier som låter sig anpassas efter ytterligheterna.
EU-ländernas överenskommelser med Turkiet är symptom på detta. Guy Verhofstadt, ledare för den liberala grupperingen i Europaparlamentet, uttryckte den kanske mest välartikulerade kritiken mot EU:s skamlösa kohandel. I ett uttalande förklarade han hur det både är naivt och ansvarslöst att delegera EU:s egna problem till tredjeländer. Vi måste själva ta ansvar för våra yttre gränser.
De misslyckade förhandlingarna om gemensamma flyktingkvoter i fjol utgör ett bra exempel på hur EU:s medlemsstater hänsynslöst försöker spela ut varandra. Varje medlemsland verkade framförallt motiveras av idén om att lasta över så mycket ansvar som möjligt på andra länder och ta så lite ansvar som möjligt själva. Att ansvaret över människor som flyr till Europa skulle vara gemensamt negligerades helt. Unionssamarbetet blir då bara till ett slugt nollsummespel mellan medlemsstater. En sådan union är inte stark nog att hålla i längden.
Kohandeln omfattar i princip allt mellanstatligt samarbete just nu. Sverige är tyvärr inget undantag, vilket vi kan se när även Stefan Löfven ansluter sig till de förment sluga spelarna. Statsministern antydde under veckan att han vill exportera svensk arbetsmarknadspolitik till andra EU-länder. I praktiken är även det ett exempel på hur egna intressen maskeras som omtanke om Europa.
EU-samarbetet har blivit trubbigt, svårförståeligt och framstår många gånger som substanslöst. Bara Tyskland orkar – stundtals – ha ett bredare perspektiv än den egna statens just nu. Vad som behövs är politiker som tar på sig ledartröjan och står upp för medlemsländernas gemensamma intressen av det som egentligen är kärnan i EU-samarbetet: gemensamma friheter som ger öppenhet, välstånd och i slutändan bättre möjligheter för varje individ kontinenten över.
Simon Palme