Det sägs att skottarna har drömt i 700 år, sedan slaget vid Bannockburn, en mytomspunnen seger för skottarna under 1300-talets maktkamper mellan engelska och skotska kungar och tronpretendenter. Bilden är förstås överdriven.
Historien är inte detsamma som nu. Demokratiers diskussion om maktfördelning och regional beslutsrätt har ytterst lite med forna tiders envälden att göra. Snarare är folkomröstningen en reaktion på en växande regionalisering av Europa. Starka handelsområden konkurrerar med varandra. Regioners framgångskraft blir viktigare än nationer. Det handlar mer om att fördela makt och grad av självbestämmande än att dra nya eller förstärka gränser mot andra.
I det skotska fallet finns förstås ett otal ingredienser. Här finns ivriga nationalister som ser den skotska identiteten som överordnad alla andra. Här finns lika ivriga pacifister som ser en möjlighet att frigöra Skottland från kärnvapenmakten Storbritannien. Andra brinner för ett samhälle med ökande sociala utgifter och drömmer om en välfärdsstat av nordisk modell. I bakgrunden klirrar intäkterna från oljefälten i Nordsjön.
Unionsvännerna vill hellre hålla fast vid vänskapsbanden inom det förenade kungariket Storbritannien, av historiska såväl som praktiska skäl. Alla vet vad man har, men inte vad man får. Gemenskap ger styrka, ensamhet göder osäkerhet. Likväl har de stora brittiska partierna – Tory, Labour och liberaldemokraterna – samtliga lovat skottarna en större regional beslutsmakt. Den gamla brittiska unionen under ett kungahus går mot federalism.
Andra regioner i Europa betraktar utvecklingen i Skottland med intresse. Om skottarna spräcker det förenade kungariket blir frågan om EU-medlemskap och ny valuta högaktuell.
Ett annat exempel är Kataloniens status i Spanien, med mångmiljonstaden Barcelona som huvudort. Den frågan ställs på sin spets i början av november, utan den spanska regeringens välsignelse. Katalanerna vårdar sin identitet och bilden av det spanska motsägs såväl i den offentliga vardag som i de lokala historiebeskrivningarna. Det finns fler exempel, som belgiska Flandern eller italienska Sardinien.
Några ser folkomröstningarna som ett steg mot starkare nationella identiteter och en återgång till det nationalismens Europa som EU-samarbetet steg för steg har försvagat. Andra ser det som en möjlig utveckling av EU i en tid där Europaskepsis präglar stora partier som brittiska Tories.
Om Skottland blir början på en framväxt av nya EU-stater behöver det inte alls vara ett tecken på ökad nationalism och fastare gränser, utan lika gärna ett uttryck för en önskan om ökat självbestämmande inom ramarna för det allt mer gränslösa Europa vi ser i dag. Även ett nej i det skotska valet kommer att leda till makten decentraliseras ytterligare, där större befogenheter som exempelvis beskattningsrätt överförs till regionen från nationen.