Det europeiska politiska landskapet har ändrats ännu en gång – och inte till det vackrare. Med all respekt för att Miljöpartiet skördar frukterna av en långsiktig dragning mot socialdemokratisk skattepolitik, radikal miljöpolitik och en individualistisk, anti-auktoritär syn på moralfrågor. Andra färger än grönt präglar den större bilden av EU-valet.
Det är inte individualism som präglar Europa, utan osund kollektivism. Minoriteter stämplas som samhällsomstörtare. Varje nykomling är ett hot. Antipati och misstro frodas. Det är samma fördomspackade sörja som ledde till ett folk, ett rike, en ledare.
På valnatten ropade en segerrusig Miljöpartiets Gustav Fridolin ut att Sverige hade tagit striden mot fascismen och rasismen. Det märkte inte Sverigedemokraterna, som vann fler väljare än MP. I stället var det Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna som hade det tungt.
I Sverige finns många och starka krafter som strävar efter mer öppenhet och frihet i olika former. Där finns frihetliga socialister, socialdemokrater, liberaler och även konservativa. Alltför många ägnar alltför mycket tid åt att hacka på varandra, på jakt efter små brunsvartröda fläckar.
Kampen för ett öppet samhälle behöver föras i nya former. Sätt som minskar polariseringen och vägrar låta rasister klä sig i offerkofta. Allvaret i utvecklingen tål att understrykas, även i Sverige. En tes är att SD-väljarna är fler i områden med lägre utbildningsnivå. Är då utbildning en motståndskraft mot Europas brunsvartröda åkomma? Bara delvis. SD vann på söndagen väljare långt in i de mest välutbildade valdistrikt.
Oro, misstro, avundsjuka och rädsla blandar en kraftfull cocktail. Det ser vi tydligt i gamla demokratier som Frankrike, Danmark och Storbritannien.
Krafter som vi på goda grunder trodde hade marginaliserats av historien hittar medvind. Alltför många verkar inte vilja minnas, inte se likheterna. När denna oförsonliga andas barn, upprymda av valframgångar, tittar sig i spegeln ser de vare sig Hitler, Franco eller Mussolini. Inte Stalin heller. Den stora mörka skuggan bakom självbilden håller på sina hemligheter.
Larmklockan som nu ringer över kontinenten fyller en funktion. Europa är inte dömt att upprepa gamla blodiga misslyckanden, inte dömt att åter söndras. Den ekonomiska kräftgången måste brytas, helst med hjälp av det liberala, hållbara samhällets skaparkrafter. Fler behöver personliga framgångar. Fler behöver få frihet att skapa något sig bättre, med egna händer. Då frigörs även kraft att lyfta och stötta fler. Vägen bort från dyrkan av den starka ledaren med en enda lösning für alle är snårig men så oerhört givande.