Efter terrorattentatet i Paris har den franska regeringen bett övriga medlemsstater om hjälp med militära insatser. Samtliga 27 medlemsländer, inklusive Sverige och Finland, har svarat ja på den begäran.
Det finns en solidaritetsklausul inom unionen – artikel 42.7 i EU-stadgan – och det är den som Frankrike nu har aktiverat. För den som händelsevis trott att Sverige hade någon form av alliansfritt undantag från gemensamma militära åtaganden lär den svenska regeringens besked säkert komma som någon form av chock. Men faktum är att Sverige varken har varit alliansfritt eller neutralt på många år.
Stadgan innehåller förvisso en brasklapp om att "den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" inte ska påverkas. I huvudsak syftar detta till att undvika intressekonflikter för Natomedlemmar.
Att Sverige sedan tidigare har bejakat en militärinsats som stöd åt de kurdiska trupper som strider mot IS i Syrien och Irak, skvallrar ju om att gårdagens besked gör begränsad skillnad rent praktiskt. Formellt sett är det desto mer intressant. Sverige ställer sig nu militärt på Frankrikes sida. Exakt med vad är ett beslut som riksdagen har sista ordet om, men det går inte att skicka ett lass med rosor om Frankrike ber om attackflyg.
Försvarsminister Peter Hultqvist undviker att svara på frågan om Frankrike befinner sig i krig, men realistiskt sett är det så. Frågan hur vi ska betrakta de individer som har valt att gå i strid på terrororganisationens sida aktualiseras därmed ännu mer. IS stod bakom blodbadet i Paris. Svenska medborgare som strider för IS slåss inte bara mot de värderingar och den demokratisyn som Sverige och EU står för. IS-terrorister står på rakt motsatt sida i en väpnad konflikt. I dagligt tal skulle vi kalla det för landsförräderi. Hur det är rent juridiskt tål att prövas.
I och med att hela EU solidariserar sig med Frankrike påverkas också den allmänna hotbilden. Förberedelserna för att stoppa terrorbrott behöver stärkas. Såväl säkerhetspolis som försvarsmakt har intresse av att skyddsnätet blir tätare och spaningsresurserna tillräckliga.
De praktiska konsekvenserna av Sveriges besked blir nog ganska beskedliga vad gäller rent militära resurser – och följer först efter en diskussion bakom väl stängda dörrar. Bidraget från en enskild stat behöver inte vara särskilt stort för att 28 medlemsstaters samlade militära stödinsatser ska bli omfattande. Samtidigt är det värt att notera den formella delen av utvecklingen. Frankrike har begärt stöd – och fått ett jakande svar.
Skillnaden mellan Sveriges position i dag och ett framtida Natomedlemskap är inte stor. Även då förväntas Sverige svara ja på en formell begäran. I det senare fallet skulle dock fler stater än EU:s stå på samma sida i händelse av en väpnad konflikt.