I veckan lanserades en ny söktjänst på internet, Lexbase. Det ska fungera som ett register där man först betalar en avgift, och sedan får tillgång till sidans databas där alla domar efter ett visst datum kommer finnas. Databasen har även vissa funktioner, som att visa på en karta vilka hus där det bor tidigare dömda personer så användare kan kolla upp sina grannar.
Lexbase har redan blivit en rejäl karusell, inom de första dygnen har verksamheten hunnit bli JK-anmäld 16 gånger. En av grundarna och talespersonen för bolaget har redan hoppat av och medier har hittat kopplingar till organiserad brottslighet. Det pågår en hetsig diskussion om den här typen av tjänst är att anse som laglig. Just nu skyddas hemsidan av att den har utgivningsbevis.
I Sverige är alla domar offentliga handlingar. Man kan som journalist, eller privatperson, begära ut en viss dom om det är något man vill granska närmare. Det är en i grunden god sak, demokratier med självrespekt gör myndighetsutövning som domslut tillgängligt för medborgarna. Men bara för att det är möjligt att begära ut domar betyder det givetvis inte att alla medborgare gör det hela tiden.
Här har det dock hänt något med tekniken som inte lagen tog hänsyn till då den skrevs, att begära ut pappersbuntar med en särskilt förfrågan är en sak, att gå in på en hemsida och få all information med några enkla klick en helt annan. Det Lexbase har gjort är att ta information som var tillåten och gjort den tillgänglig. Företaget gör därför inget olagligt, men när så mycket känsliga uppgifter plötsligt sprids så här blir det moraliska dilemmat svårt.
Människor som har blivit utsatta för svåra brott kan må fruktansvärt dåligt av att deras lidande plötsligt blir tillgängligt för andra att frossa i. Andra som har blivit dömda för brott, suttit av sina straff och när en genuin önskan om att återanpassa sig till samhället, kan få mycket svårt att göra så. Deras gamla misstag befinner sig bara några klick bort. Sedan finns även de mer självklara fallen, där personer som är oskyldiga får sina hem markerade på grund av att systemet ännu har brister.
Lexbase är ett typiskt exempel på när det är meningsfullt att föra en diskussion om det etiska även innan det har kommit något expertuttalande kring huruvida det är lagligt eller ej. Eller, för den delen, innan politikerna bestämmer sig att ändra lagen för att göra söktjänsten olaglig. Är man humanistisk lagd framstår Lexbase som ett projekt värt fördömande. Domar ska vara offentlig handling men det är ändå omoraliskt att hantera dem på det här sättet. Det mänskliga lidandet riskerar att bli allt för stort.
Hanna Marie Björklund