Presskonferensen med ÖB, statsministern och försvarsministern kom med uppseendeväckande besked om främmande makts aggression mot Sverige. Det är allvarliga uppgifter som lämnas från Försvarsmakten. Den anser sig ha bekräftat att en främmande mindre ubåt, eller flera, har kränkt svenskt territorialvatten under den tid då ubåtsjakten pågick i Stockholms skärgård.
Att främmande undervattensverksamhet bekräftas och pekas ut av Försvarsmakten är ytterst ovanligt, något vi inte har sett sedan slutet av det kalla krigets tid. Allvaret i detta går inte att understryka tillräckligt. Östersjön är inte längre den givna fredens hav.
Att ingen kränkande makt direkt pekas ut är inte förvånande. En sådan markering skulle skapa en omfattande höjning av de säkerhetspolitiska spänningarna i Östersjöområdet. För att kunna göra det krävs mer eller mindre att en ubåt tvingas upp till ytan. Men de antydningar som gjordes ger vid handen en hel del om vad Försvarsmakten tror. De stater som har tillgång till den typen av mindre utbåtar i vårt närområde är relativt få. Sverige har garanterat täta vänskapliga relationer med samtliga av dessa stater - utom en, Ryssland.
Det kom samtidigt en mycket skarp markering från den svenska Försvarsmaktens sida och från regeringens: inkräktare kommer att bekämpas. Regeringen säger alltså att den kan tänka sig att sätta in vapeninsatser mot kränkande makt. Om sedan Försvarsmakten har tillräcklig förmåga att göra detta, det är en annan sak.
I samband med presskonferensen meddelade statsminister Stefan Löfven (S) att regeringen tänker bilda ett säkerhetspolitiskt råd. Det kan vara allt från ett mötesforum med berörda ministrar och representanter från vissa myndigheter, till ett råd som ges vissa befogenheter att agera. Gissningsvis är det mer en fråga om det förstnämnda, att skapa en yta inom regeringsarbetet där myndigheternas sakkunskaper snabbt kan komma till sin rätt och direkt påverka de vägval som regeringen gör.
Vid presskonferensen sade ÖB Sverker Göransson också att Försvarsmakten tänker ta hjälp av andra för att försöka närmare identifiera ubåten och dess ursprung. Det bör ses mot bakgrund av markeringen från statsministerns sida om värdet av de svenska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetena, där förstås närheten till Finland nämndes men också ”partnerskapet med Nato”. För en regering som för inte särskilt länge sedan ägna all kraft åt att försöka hålla Nato på armlängds avstånd är det en rask positionsförflyttning, ungefär tillbaka till den punkt där Alliansregeringen stod i synen på Natosamarbetet.
Stefan Löfven tog även ett bredare grepp kring den säkerhetspolitiska situationen. Det var en helhetsbild som började med ebolaepidemin i delar av Östafrika och via den islamistiska terrorgruppen IS övergrepp i Mellanöstern kom Löfven också in på en skarp markering mot Ryssland för agerandet i Ukraina. Den svenska regeringens uppfattning är att den ryska federationen ägnar sig åt kränkning av ukrainskt territorium och att Putins regim ger ett ”oblygt stöd” till så kallade separatister i östra Ukraina. Det vill säga Ryssland agerar för att underminera den ukrainska självständigheten.
Utifrån sammanhangen som de olika försvarsmakterna nämns är det Ryssland som får de flesta iskalla blickarna också från den svenska regeringens sida. Det är så långt som det verkar gå att sträcka sig utan att i nuläget peka ut enskild makt.