Ibland kan man fundera på om historieundervisningen i Europa brister. Framförallt om den brister i den analytiska delen. För visst finns det ett allmänbildande syfte med att veta vilket år Gustav Vasa blev krönt till kung. Eller vad som hände när de allierade landsteg i Normandie 1944. Men det huvudsakliga syftet bör vara att av historien dra slutsatser för framtiden. Lära sig av andras misstag. Och där måste ju någonting ha gått fel?
För annars skulle väl inte 18 000 personer samlas i tyska staden Dresden för att demonstrera mot vad de påstår är en islamisering av västvärlden? Annars skulle inte moskéer i svenska städer attackeras. Annars skulle inte Sverigedemokraternas, tillika andre vice talman, Björn Söder mena att terrorattacken i Paris visar på islams rätta ansikte.
I en ledare i förra veckan (7/1) skrev jag om hur olika sidor i invandringsdebatten måste lyssna på varandra och prata med samma språk. Det är viktigt att här notera skillnaden mellan språk och retorik. För att förstå varandra och komma framåt bör man tala samma språk. Däremot får vi aldrig falla in i en retorik som ställer folkgrupper mot varandra eller dömer människor efter religion.
Men det är precis det som händer på plats efter plats. Islam målas upp som den gemensamma fienden när främlingsfientliga krafter försöker vinna ökat stöd. De slår brett och ändå missar de målet. För islam är inte hotet i sig. Vad som i stället bör göras är att tydligare måla upp de egentliga fienderna. Extremister av alla slag. Alla som väljer att bruka våld och som kränker demokratiska rättigheter.
Människor vill gärna känna grupptillhörighet. Men det är inte upp till rasister att bestämma att just ras eller religion definierar en annan människas tillhörighet. De får definiera sig själva men inte oss andra. En muslim, en mörkhyad, en same och en vit kan lika gärna känna sin tillhörighet i IFK Nyköpings fotbollsklubb eller Hammarby som i etnicitet eller tro.
Tillhörighetskänsla med fotbollsklubbar är som bekant inte alltid oproblematiskt. Men bara för att en supporter slåss tror vi inte att alla fotbollssupportrar gör det. Det vi fokuserar på är att bekämpa huliganismen.
Hatbrott har en oerhörd förmåga att ena de goda motkrafterna. Efter terrorattacken samlades tusentals människor under hashtagen #JeSuisCharlie och manifesterade med pennor i sina händer för yttrande- och pressfrihet. Efter attentaten mot svenska moskéer kärleksbombades de som stöd. Man önskar att det inte skulle behövas, men det visar på styrkan i motståndet mot de som verkligen handlar illa. Extremisterna är få, vi är många.
Även det är något vi lär av historien. Det går inte att isolera grupper från varandra. Vi kan inte stoppa migration och kommunikation mellan olika delar i världen. Bättre då att bejaka utvecklingen och bekämpa brottslighet och extremism oavsett ursprung.
Johanna Lundgren Gestlöf