Vid Nyköpings kommunfullmäktigemöte i tisdags föreslog de rödgröna en generell underskottstäckningsgaranti för det kommunala bolag som ska driva de tre vattenkraftverk som kommunen nyligen köpte av Vattenfall. Detta väckte genast en debatt om varför. Från Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet luftades farhågor om att verksamheten inte skulle gå så bra som förespråkarna hade hävdat vid köpetillfället. Vad är det egentligen som bolaget behöver pengar till? Går affärerna redan så dåligt? Finns där en hemlig agenda?
Moderaternas Anne-Marie Wigertz ifrågasatte varför beslutet var nödvändigt och pekade på att Nyköping Vattenkraft AB redan har ett grundläggande kapital och en kredit på tre miljoner. Kristdemokraternas Marita Göransson påpekade att det är styrelsens ansvar att vaka över bolagets betalningsförmåga. Det är inte ansvarsfullt att garantera något på förhand, menade hon.
Ingen från den rödgröna majoriteten valde att svara på de farhågor som de tre Allianspartierna lyfte fram. En offentlig diskussion hade varit nyttig. Tystnad lämnar bara frågetecken. Om det finns en given kostnadsproblematik under det nya bolagets första tid, då är det väl bäst att säga det. En faktor bakom oron sägs vara att utredningen, som lovade ett relativt snabbt överskott efter köpet, utgick från ett högre elpris än vad marknaden bjuder på i nuläget. Varje producerad kilowattimme ger alltså lägre intäkter än vad som var tänkt.
Vi vet inte vad de tre verken kostade kommunens skattebetalare. Det är dags att lätta på sekretessen. Det är ett rimligt krav att väljarna känner till priset på kraftverken när de ska gå till valurnorna.
Frågan om vattenkraftverken splittrar Alliansen i Nyköping. De tre ovan nämnda partierna sade nej till köpet. Centerpartiet, däremot, drog samma slutsatser som den rödgröna majoriteten. Att köpa vattenkraftverken ger möjligheter att göra angelägna åtgärder längs åkanten och för Nyköpingsån, för turism, friluftsliv, djur- och miljövård. Detta är fördelen av kommunen och inte statliga Vattenfall närproducerar relativt grön el. Baksidan är förstås att elproduktion inte alls är en kommunal kärnverksamhet. Sådant ska helst skötas av marknadens aktörer, utan skattebetalarna behöver stå för riskkapital.
När fullmäktigedebatten väckte frågor som inte fick svar, valde SN påpassligt nog att ställa dem till kommunalrådet Urban Granström (S). Han förnekade att kraftbolaget behöver underskottstäckning för att tjuvstarta med de åtgärder som ett framtida överskott ska betala (SN 8/4). Det är klokt att vänta med insatserna tills det finns ett överskott att hantera. Misstanken var annars lätt född. Friheten att bränna pengar utan att be om lov kan öka frestelsen att göra publikfriande åtgärder under brinnande valrörelse.