Socialdemokraternas valmanifest gjordes i går offentligt. Det är ett utgiftskalas på närmare 40 miljarder. Mycket av detta går till höjda bidrag i olika former. Ingen blir fet på de höjningarna, men det stora problemet är att räkningen betalas genom att de ordinarie jobben blir dyrare.
Nu är detta mer av en önskelista än ett valmanifest; alla förslag måste anpassas till andra partiers utgifter för att bli möjligt. Och inget rödgrönt parti har en kort lista.
Sverige har Europas högsta sysselsättning sett till andel av befolkningen. Företagen mår i huvudsak bra. Tillväxten ger stadigt jobb åt fler och ger samtidigt ökande skatteintäkter. Kombinationen är bra för såväl framtidstro som utvecklingskraft.
Samtidigt har de arbetssökande blivit fler, delvis för att inte så många förtidspensioneras som före 2006. Anställ fler inom det offentliga, säger någon. Visst, men det måste betalas – och utan skatteintäkterna från privat sektor så går det inte. Det krävs en jobbtillväxt för att höja ambitionerna inom det skattefinansierade.
I politiken finns en viktig skiljelinje i synen på det privata företagandet. Det finns vissa som på sin höjd ser småföretagande som ett möjligt undantag från principen att allt ska hanteras och ägas offentligt. Det finns andra som ser företagandet som det offentligas dragdjur. Står det still är det bara att rycka i tömmarna och piska hårdare. Och så finns det de som inser att det offentliga får kraft av att det privata företagandet växer och utvecklas.
Att Socialdemokraterna väljer det breda utgiftsspåret i stället för ett mer ekonomiskt ansvarstagande är anmärkningsvärt. S-ledningen har under lång tid legat mycket nära Alliansens ekonomiska prioriteringar. Det har varit klokt. I duellerna med finansminister Anders Borg (M) framstår den spendersamme lätt som vårdslös.
Nu kom till slut ett batteri av S-märkta skattehöjningar uppblandat med löften om mer skattemedel i bidragsform – med två veckor kvar av valrörelsen. För all del kan det vara rimligt att höja taket i a-kassan, men detta måste finansieras på annat sätt än att göra anställningar dyrare.
I sak är vi därmed tillbaka till 2010 års skiljelinjer. Även om de rödgröna numera inte vågar säga något gemensamt före valet eftersom det skrämmer väljare. 2014 har vi inte någon debatt om sänkta inkomstskatter. Socialdemokraterna har sagt ja till alla Alliansens jobbskatteavdrag. Regeringen har vunnit den frågan, men föreslår inga nya skattelättnader.
Kvar står en annan principfråga. Är ökade bördor för företagen och en därmed försvagad jobbtillväxt rimligt för att betala för fler arbetsmarknadsåtgärder? Är det bra för sysselsättningen att skattetrycket på anställningar höjs? För fyra år sedan sade väljarna nej, jobben gick före.