I slutet av förra året presenterade Socialdemokraterna en ny samhällsanalys. Där pekades bland annat tjejskolan ut som en anledning till att killar halkar efter i samhället. Med detta menas att utbildningsväsendet är anpassat till tjejer och att killarna missgynnas redan från första skoldagen. Att kvinnor dominerar inom högre utbildning och innehar alltfler maktpositioner i samhället är känt, men nu börjar svårigheterna med detta bli alltmer verkliga. Det talas om “männen som halkar efter”, det låga barnafödandet och incels (män i ofrivilligt celibat). Men är inte den verklighet vi ser nu en del av feminismens målbild?
Målet var inte att män skulle hamna på efterkälken, utan att det skulle vara lika självklart för kvinnor att få göra sina egna, fria val. Att kunna studera, välja sin partner och sitt arbete och karriär. Trots detta kvarstår tydliga skillnader mellan könen. Den moderna feministiska rörelsen måste formulera nya mål.
Boken Egalias döttrar av Gerd Brantenberg var när den gavs ut 1977 både banbrytande och provocerade. Den visade på absurditeten i könsrollerna genom att kasta om dem. I Egalia går kvinnorna till jobbet och en ung pojke får inte drömma om att bli sjökvinna. I dag framstår inte bokens historia som nyskapande. I Sverige är det inte en revolutionerande tanke att kvinnor har inflytande i hemmet eller politisk makt. Själva grundtesen i ett nordiskt klassiskt feministiskt verk framstår i nutid som ganska blek.
Den socialdemokratiska samhällsanalysen presenterar den nya verkligheten, där kunskap och makt inte längre är något som är utom räckhåll för kvinnor. Nu har vi till och med haft vår första kvinnliga statsminister.
Finns det då kvar att kämpa för?
Svaret på den frågan är enkelt: Ja. Trots att vi ser oss själva som jämställda så är vi inte fria från de begränsande könsnormerna. Sexuellt våld, hedersförtryck och våld i nära relation begränsar fortfrande människors, särskilt kvinnors, frihet. Den sexuella friheten kvinnor har i dag, den har retat upp en grupp män som inte upplever sig få del av denna sexualitet, till den grad att de begår våldsdåd. Samtidigt är nutidens feministiska debattörer i stor utsträckning en influenser med Instagram som sitt främsta verktyg, där skönhetsingrepp, bantningskurer och sponsorer dränker de feministiska budskapen.
Det är en feministisk rörelse som kan skapa engagemang, men saknar handlingskraft. Självklart finns det undantag. Den så kallade samtyckeslagen är en förändring som just bygger på vilja och arbete.
Just nu känns det däremot som att feminismen, övergripande sett, har fastnat med botox-nålen i pannan i stället för att debattera och agera.
Att ändra normer är så mycket svårare än att ändra lagar. Fortfarande är det alldeles för lätt att kvinnor får andrahandsroller när det väger lika mellan man och kvinna. Kvinnan blir ansvarstagande utförare, medan mannen förväntas utöva ett mer övergripande ledarskap. Oavsett om vi talar om en avdelning på ett litet företag, i föreningslivet eller inom den stora myndigheten.