Få frågor är lika akuta men samtidigt komplexa som den om flyktingmottagande och integration. Med femtio miljoner människor på flykt finns inga snabba lösningar. Stäng gränsen till Sverige tänker vissa. Men det är som att skaka en kolsyrad dryck och tro att den lugnt stannar kvar i flaskan när man öppnar. Femtio miljoner människor. Stänger den ena gränsen gör den andre detsamma. Och någonstans måste de ta vägen.
Men det som å ena sidan är en principiell fråga om medmänsklighet och gemensamt ansvar för alla världsmedborgare är samtidigt en praktisk fråga på lokal nivå. För exakt vart ska alla ta vägen?
Att förespråka generöst flyktingmottagande är lätt. Men uppenbarligen känner sig flertalet kommunala beslutsfattare nöjda med att ta ansvar i egenskap av svensk medborgare. När det gäller att faktiskt öppna de lokala gränserna rimmar verkligheten illa med de fina principerna.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) lämnar i en ny departementsskrivelse förslag på hur jämnare ansvar ska kunna utkrävas, där kommuner genom ny lagstiftning ska kunna tvingas ta emot flyktingar men hänsyn tas till kommunernas förutsättningar. En eventuell proposition kommer först i höst efter remissrundan.
Moderaterna kritiserar förslaget med hänvisning till det kommunala självstyret och säger att det är viktigare med större ekonomiska incitament. Centerpartiet är inne på samma linje och vill att staten ska kompensera kommunerna helt för deras kostnader.
Problemet är att de incitament som redan finns inte tycks ha hjälpt, och vad som är full kompensation är svårt att definiera. Det kommunala självbestämmandet är viktigt, men delat ansvar likaså. Och även med en tvingande lagstiftning bör kompensationssystemen ses över.
Hur länge kostar flyktingmottagandet pengar? Ska man kunna tjäna pengar på det? Är flyktingar ett problem som behöver påtvingas kommuner? Är inte alla resurser med rätt politik? Bör vi se ens på människor som kostnader eller intäkter? Ingen fråga tycks ha ett enkelt svar.
Samma dag som förslaget presenterades kom nyheten att den syriska flyktingvågen har gett Sverige den största akademiska tillströmningen hittills. Mer än var tredje har en högre akademisk utbildning med sig. Lyckas vi bättre ta tillvara den kompetensen är det klart att vägen till arbete och integration för dessa blir kortare. Kommer fler äldre eller barn med stora trauman till en kommun är situationen en annan.
Varje kommun är olika. Varje flykting är olika. Varje person är olika. Därför kan vi inte förvänta oss några enkla lösningar. Politikerna får vänta på vad remissinstanserna tycker om det nya förslaget. Kommunerna får visa att de är beredda att bidra. Och vi medborgare? Vi får inse att inget är svart eller vitt, se oss omkring i vår omgivning och fråga oss vad vi kan bidra med för att göra det bästa av situationen.
Johanna Lundgren Gestlöf