Det är vackert när Benjamin Syrsa varje julafton i SVT sjunger om alla önskningar som ska slå in, men det är tecknad film. Det är inte möjligt att ge allt åt alla.
I valrörelsen lovade Socialdemokraternas Magdalena Andersson att försvara överskottsmålet. Det var ett centralt inslag i ordnade statsfinanser. Det tog knappt ett år, sedan hade Socialdemokraterna och Miljöpartiet tröttnat på att behöva söka överskott i statsfinanserna och visa återhållsamhet med nya utgifter. När nu finansministern börjar tala om att skrota överskottsmålet och bara sikta på budgetbalans är det – i dessa lågräntetider – lätt att säga att konsekvenserna blir små. För tillfället.
Däremot är det viktiga principer som står på spel. Så länge staten tvingas att söka överskott så ökar inte den offentliga sektorns andel av ekonomin på bekostnad av den privata. Det är nyttigt för en liten exportberoende ekonomi. När krisen slog till 2008 föll Sveriges BNP snabbt och obönhörligt. Tack vare att statsskulden hade sänkts och ekonomin var i ordning gick krisen att parera. Om statens skattehunger hade varit mer obegränsad och dess skulder höga, hade följderna blivit svåra och långvariga.
Det är lätt att falla för frestelsen att bejaka möjligheten att få låna fritt för stora investeringsprojekt, allt från höghastighetståg till miljardprogram till nya bostäder. Det förutsätter att det är klokt och noga valda objekt, sådant som verkligen ger en växande privat sektor och stärkta statsfinanser över tid. Fast nu talar vi om partipolitik. Det är inte alla beslut som blir till en stambana som betalar sig i över hundra år. Prestige, påtryckargrupper och partinytta kan så lätt börja tumma på det marknadsmässigt mest kloka. Då blir växande skulder genast mer dyrköpta.
Därför ska ansvarstagande krafter vara försiktiga med att backa från de regler som håller statens finanser i god ordning. Även om det skulle handla om stora skattesänkningar på arbete som i sig gör stor nytta över tid.
Det väcker i sin tur frågan om gränser för den så kallade decemberöverenskommelsen, där Alliansen lovade att släppa igenom regeringens budget. Är det fritt fram för regeringen att själv skrota regler om överskott i statsfinanserna? Är detta en del av priset för att slippa extraval? Att betala rödgröna frikostigheter på krita blir inte lika plågsamt som när de åtföljs av kraftiga skattehöjningar. Men notan kvarstår.
Oavsett vem som sjunger om hur allt du önskar också ska bli ditt, glöm då inte att lägga till att alla skulder till slut måste betalas. Den här räkningen skickas vidare till det som dagens unga och nästa generation förmår att producera. Detta ska alla finansministrar vara försiktiga med.