Hur ligger det egentligen till med engagemanget för demokrati i vår omvärld? I dagsläget tycks det som om liberala demokratier har lutat sig tillbaka. Både i Europa och USA överskuggas politiken just nu av etablissemangskritik och ett blint fokus på nationella intressen.
Behovet av demokratifrämjande är samtidigt större än på länge. På många sätt har världen gått in i en väldigt mörk period, med krig i Syrien, en lömsk Vladimir Putin som är redo att kliva över lik för att nå sina mål, ett auktoritärt Kina som lyckats ekonomiskt utan demokrati och ett EU-samarbete som inte tycks lyckas med mycket överhuvudtaget. Människor som lever i relativt unga demokratier kan ibland tycka att demokratin inte har gett dem tillräckliga svar. I stället söker man en stark auktoritär ledare som kan ställa saker till rätta. Demokratin är enkel att ta för given, vilket gör den särskilt viktig att arbeta för.
Självklart är inte demokratifrämjande enkelt. Irakkriget genomfördes i demokratins namn men blev ett misslyckande. Likaså interventionen i Libyen. Vi kan inte enkelt "exportera" demokrati. Däremot kan vi heller inte passivt se på när fruktansvärda dåd begås, som just nu i Syrien.
Den som intervenerar i ett land med demokrati i åtanke måste göra det för att bygga upp demokratin eller att exempelvis förhindra folkmord, inte med motivet att man ogillar en viss regim. När USA kopplar samman demokratifrämjande med regimskiften minskar landet sin trovärdighet i demokratiarbetet inför en hel omvärld. Det är viktigt att vi accepterar att det inte finns någonting i demokratin som garanterar att det nya styret kommer bli precis vad vi önskat oss. I Egypten kom exempelvis islamistiska krafter till makten just genom demokratiska val.
Men demokratifrämjande behöver självklart inte handla om militära interventioner. Det absolut viktigaste arbetet sker mellan människor. Därför är det insatser i civilsamhället som ska prioriteras. Demokratiska idéer måste vara förankrade hos samhällets rötter och dessutom krävs en anpassning till kulturella förutsättningar. Just så har demokratin alltid fungerat. Av den anledningen ser inte demokratin likadan ut i Sverige som den gör i Frankrike.
Peking har visat sig otroligt skickligt när det kommer till just den mjuka makten. Kinesiska representanter säljer in "den kinesiska modellen" runtom i afrikanska utvecklingsländer och sprider en positiv bild av det auktoritära alternativet till demokrati, där medborgarna hålls i schack av en stark ledare. Detta är ett hot som måste kunna värjas.
Liberala demokratier världen över kan inte luta sig tillbaka, utan måste peka ut riktningar. Vilket stöd ska unga demokratier kunna räkna med? Hur ska forna sovjetstaters demokrati och självbestämmande skyddas framöver? Hur kan demokrati främjas i Mellanöstern på sikt? Om inte kommer demokratins alternativ växa sig starkare.
Simon Palme