Rädda Barnen har presenterat sin rapport om barnfattigdomen och det ser tyvärr mörkt ut för Sörmland. Vi ligger näst sist, bara Skåne har det sämre ställt. Totalt är trenden något sjunkande, 10 000 färre barn är fattiga jämfört med förra året, från 12,7 till 12,6 procent. De flesta kommuner har bättrat sig, av 290 minskar fattigdomen i 215. Tre Sörmlandskommuner, Eskilstuna, Flen och Vingåker går åt motsatt håll, där ökar barnfattigdomen. I Eskilstuna, där situationen är svårast, är siffran i år 21,8 procent.
Huvudanledningarna bakom förändringen tros vara att fler i utsatta grupper lämnar arbetslösheten, samt att kommuner gör viktiga riktade insatser till de enskilda familjerna. Fler utlandsfödda hittar exempelvis ett jobb, och trots vänsterns retorik har Sverige just nu god sysselsättning jämfört med övriga Europa. Att allt fler svenskar har ett arbete att gå till är den enskilt viktigaste faktorn bakom familjernas ekonomiska situation.
Den här typen av undersökning skapar ofta debatt kring vem som egentligen är fattig. En debatt som lätt blir irrelevant. Själklart kan man definiera olika sorters fattigdom, absolut eller relativ, och diskutera var gränsen borde gå för vad. Men människan anpassar sin upplevelse efter förväntan och omgivning. Känslan av att ha mindre än andra är det som formar vår uppfattning om oss själva, inte vetskapen om att det tidigare funnits någon någonstans som hade det värre. Därför spelar relativ fattigdom roll, även om vi i dag samtidigt har det bättre än någonsin.
Högern behöver ibland påminnas om detta. Debatten om vad fattigdom är, är inte den viktiga för människor som lever med den problematiken. I stället bör vi fundera över vilka svar som finns på människors frågor. En första viktig punkt är arbetsmarknaden. Vissa ingångslöner skulle med stor sannolikhet behöva sänkas något för att fler ska få jobb. Regler kring anställningar kan bli enklare och vi behöver en mer rörlig arbetsmarknad. Vidare kan det i ett känsligt skede vara bra att rikta insatser till de barn som har det svårast, som att jobba för att familjer inte vräks, ge riktade bidrag för exempelvis glasögon samt att underlätta barnomsorgen så att den som får ett jobb och är ensamstående ska kunna tacka ja till det jobbet.
Många mindre kostnader kan vara värda att ta för att underlätta för fler att ta sig ur utanförskapet så snabbt som möjligt. De stora problemen får vi när människor i generationer blir inlåsta i sin situation och känslan av offerskap. Här finns en stor utmaning för kommunerna i Sörmland, både att förbättra arbetsmarknaden och ge stöd där det behövs bäst.
Hanna Marie Björklund