Det var en annandag som skulle vara som alla andra, 26 december 2004. Längs de thailändska stränderna skulle julfirande svenskar och andra njuta av solen och utbudet av varor och tjänster. Den inhemska befolkningen skulle ännu en dag skörda den omfattande turismens alla frukter. Så blev det inte.
I stället kom döden och förödelsen in från havet. Flodvågen efter ett jordskalv skördade så ofattbart många människors liv, på bara några timmar. Kustsamhällen längs Indiska oceanen raderades från kartan. De mänskliga tragedierna var så många, så oerhört skrämmande. Vidden av det helvete som hade förött julen i paradiset framträdde steg för steg.
Bland alla dessa dödsoffer fanns 543 svenska medborgare. Än i dag är det hjärtskärande att läsa beskrivningarna av hur exempelvis ett barn förlorade sina föräldrar och sina syskon, hur en förälder blev ensam kvar sedan vågen tagit barn och livspartner. Osannolika räddningar och familjeåterföreningar kom att bli till oskattbara strimmor av hopp i detta annars så becksvarta mörker.
Långt ifrån Sydostasiens förödda öar och kustremsor skakade flodvågen även den svenska regeringen. Turerna i svensk politik må vara underordnade i sammanhanget, men likväl påverkade det många. Inte minst vad gäller hjälpen till drabbade områden och hemtransporterna av drabbade människor.
Den svenska regeringen reagerade inledningsvis närmast oförstående. I Rosenbad sågs det som givet att ansvaret för att få hem skakade, skadade och omkomna svenskar låg på resebolagen. Staten kunde förstås bistå, men inte bära huvudansvar. Katastrofens storlek missades.
En av huvudpersonerna, Lars Danielsson, vid den tiden statsminister Göran Perssons närmaste medarbetare, är fortfarande bitter över att resebolagens ansvar inte sattes främst. Detta framgår tydligt av en intervju i DN (21/12) med anledning av tioårsdagen av katastrofen. Danielsson kom att bli en syndabock för regeringens valhänta krishantering. Han må ha vridit, vinklat och vrängt på samvetet för att rentvå sig själv och den dåvarande regeringen, men helhetsansvaret var inte en enskild tjänstemans.
Hårt beskattade svenskar utgick från att staten skulle stå upp när så många medborgare drabbades så ofattbart hårt. Regeringen förstod inte medborgarna. Byråkratin överskuggade medkänslan. Utrikesdepartementet – statens diplomatiska representanter i utlandet – hade svårt att anpassa sig till att ta hand om strandsatta och skadade svenskar. Handlingskraftiga tjänstemän kom att agera på egen hand när systemet fallerade. Andra källor till handlingskraft kom från frivilligorganisationer, Svenska kyrkan, resebolag och kungahus.
Flodvågskatastrofen förändrade bilden av hur regering, stat och UD förväntas hantera en kris. Den moderna tidens rörlighet – där Thailand var lika mycket svenskt julfirande som norrländska fjällen eller skånska slätten – hade förändrat medborgarnas förväntningar. Utan att makten och statsapparaten hade förstått.