Morgan Johansson är svensk justitieminister. Han ser bestämd ut och förklarar på en presskonferens att Sveriges kapacitet för att ta emot flyktingar är tömd.
På den grekiska ön Lesbos stränder går samtidigt engagerade människor från vårt eget närområde och försöker hjälpa de flyktingar som nått fram till ön. Stränderna har fyllts med flytvästar – eller ska vi kalla det flyktvästar? Frågan om vad som får plats är där helt överspelad.
SN:s reportage från Medelhavets flyktingsituation visar på en verklighet, bilderna från Rosenbad på en annan.
Regeringens budskap ska främst ses som en signal till våra grannländer att dessa måste ta emot fler människor som nu söker skydd. Justitieministerns ord syftade till att minska antalet som söker sig till Sverige undan krig och konflikt. Kommer du hit blir det svårt att hitta någonstans att bo.
Inte lång tid efter detta avfärdade Miljöpartiet budskapet om ett fullbokat Sverige. Enskilda hushåll bör få betalt för att ta emot flyktingar i egna rum och fastigheter, förklarade Socialdemokraternas regeringspartner.
Ena dagen sänder regeringen ett budskap som ska minska antalet flyktingar som söker sig hit. Andra dagen sänder samma regering signaler om att det visst går att hitta tak över huvudet åt fler. Ena dagen Socialdemokraterna, den andra Miljöpartiet. Regeringen har problem att både definiera och hantera det som sker.
Det finns ytterligare krishanteringsnivåer att ta till, precis som MP hävdar. Fast det är ingalunda kostnadsfritt – och det kräver mycket av samhället i övrigt. Här finns stora organisationer, företag och andra som äger större fastigheter, sparsamt belagda kursgårdar exempelvis. Det är något som mycket väl skulle kunna komma till användning för att möta Migrationsverkets tak över huvudet-problematik. Det bygger på frivillighet och är absolut inte kostnadsfritt för staten. Å andra sidan: Ju fler som har möjlighet men som inte vill hjälpa till desto högre blir priset på tak över huvudet. Det är något att tänka på för den som muttrar över att företagare tjänar pengar på att fixa boenden åt Migrationsverket.
Det som utspelar sig är en påfrestning på både offentliga resurser och myndighetsstrukturer. De inhemska migrationskostnaderna tuggar i sig utrymmet för svenska biståndsinsatser. Till detta ska läggas att propåer om åtstramningar för myndigheter och departement redan har gått ut. Välfärdsstatens invanda rutiner, dess förutsägbarhet rubbas på allvar. Det är åtgärder vi inte är vana vid, påfrestningar som påverkar mer än på marginalen. Det kan mycket väl kräva nya blocköverskridande överenskommelser.
Fast det är inte så att vi står med motsvarigheten till en strand full av flytvästar. Den som vill förstå helheten måste se gradskillnaderna. Det är olika verkligheter – och framför allt vitt skilda tolkningar av vad som kan kallas för kris.