Den svenska demokratin är stark. Problemet är att den inte är så inkluderade som den skulle kunna vara. För att undersöka hur den ska kunna stärkas ytterligare tillsattes därför en demokratiutredning i juni 2014. I förra veckan presenterade utredarna sitt slutbetänkande där de bland annat föreslår sänkt rösträtt till 16 år i kommunvalen och att väljarna tillsammans ska kunna väcka en motion i riksdagen. Men förslagen känns mer symboliska än som nödvändiga verktyg för en demokrati som faktiskt inkluderar fler.
Sverige har valt en myndighetsålder på 18 år. Då bedöms man vara tillräckligt mogen för att fullt ut ta ansvar för sina handlingar och beslut och först då kan man bli valbar till de församlingar man röstar om i valen. Det har varit en viktig aspekt – kopplingen mellan myndighetsålder, valbarhet och rösträtt.
Argumenten som förs fram emot den ålderbestämmelsen är att snittåldern för en förstagångsväljare i själva verket är 20 år och att det inte finns någon uppenbar mognadsskillnad mellan någon som är 16 eller 18 år. Men det som i störst utsträckning påverkar ungdomars generella kunskap är vad som händer i skolan. Det är skillnad på en person som precis har börjat gymnasiet och en som snart tar studenten.
Vad som skulle vara intressant är då snarare att ändra gränsen till det år man fyller 18 för att klasskamrater som fyller år under årets sista tre månader inte ska skiljas från övriga. De har läst samma kurser och umgåtts med samma personer som resten av klassen och det om något gör skillnad i kunskap och mognad. Det finns naturligtvis argument även emot detta, men det vore ändå en mer naturlig gränsdragning att göra.
Inrättandet av en folkmotion innebär att medborgarna via en hemsida ska kunna skriva under förslag. Om mer än en procent skriver under måste motionen behandlas i riksdagen. Men det är inte via motioner störst förändring sker i riksdagen. De allra flesta anses enbart besvarade av ledamöterna. Risken är att även folkmotioner behandlas likadant och därmed blir möjligheten kontraproduktiv.
Vad som i stället borde göras är att hitta former för att upplysa fler om möjligheten att ha kontakt med sin folkvalda representant även mellan valen. Faktum är att mycket få ens försöker. Det är omöjligt för en folkvald att veta vad som händer på alla områden eller vad som är viktigt för alla ens väljare. Det behövs plattformar för ökat utbyte och en bättre dialog mellan medborgare och folkvalda.
Om en procent av befolkningen tycker något är det inte svårt att få beslutsfattarna medvetna om detta. Är förslaget bra kommer det hamna på deras bord till slut ändå. Det demokratiska problemet ligger inte främst i formerna för beslutsfattandet utan i människors kunskap och ansträngningar för att ens försöka påverka. För att ändra på det finns mycket kvar att göra, men rösträtt åt 16-åringar är inte vägen att gå.
Johanna Lundgren Gestlöf