Tiotusentals civila är på flykt undan Islamiska Staten, en terrororganisation som under jihadistisk mantel föröder stora delar av östra och nordöstra Irak. På Nineveslätten i Irak flyr människor från mängd olika etniska och religiösa grupper för sina liv. Alla hinner inte undan.
Terrorgruppen IS samlar stöd från likasinnade genom bilder och filmer på sitt mördande av obeväpnade män, kvinnor och barn för omvärlden. IS levererar villigt bevisen för sina brott mot mänskligheten.
De förföljda är kristna assyrier, kaldéer och syrianer men också om jezidier, vars urgamla religion är besläktad med zoroastrianism, islam och kristendom. Detta är folkgrupper som har levt och verkat i området sedan mycket lång tid tillbaka. Den svaga irakiska statsledningen klarar inte av att bevaka deras mänskliga rättigheter. I ett laglöshetens vakuum tar mördarbanden över.
Omvärlden kan inte stillatigande betrakta utvecklingen. Världen måste kunna säga att vi såg brotten mot mänskligheten – och vi agerade. Våldsamheten från IS skrämmer förvisso, men det är inget ostoppbart hot.
"Slakten av minoriteter och andra irakier passar inte in i den svenska politiska storyn just nu", skrev kolumnisten Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet för några dagar sedan. Är det svenska politiska livet så upptaget av valrörelser, skogsbränder och positioneringar – och så trött på terrordebatten med islamistiska förtecken, att vi låter frågan puttra på i bakgrunden till en beklagande suck. Är det likadant i FN:s säkerhetsråd?
Det finns något ytterligare att ta in i bilden. När det kommer till folkmord är omvärlden ofta sen att reagera. Brottet är förenat med så stora internationella skyldigheter att makthavare drar sig för att ens säga det. Vid folkmord är världssamfundets stater skyldiga att ingripa. Punkt.
USA har redan agerat. Med flygattacker mot IS-trupper bistod Washington nyligen de kurdiska styrkorna för att stoppa jihadisternas framryckning. De amerikanska erfarenheterna av Irak påverkar Obama- administrationens vilja att ingripa på marken. Det vill USA helst undvika.
Mördarbanden möter nu motstånd från kurdiska trupper och en svag irakisk armé, men det är också allt. De kan inte lämnas ensamma att skydda de minoriteter som nu utsätts för förödande förföljelse och ett organiserat våld med syfte att utrota. USA borde inte vara ensamt om att se behovet av en utomstående insats.
En internationell styrka, gärna med FN-mandat, skulle kunna göra skillnad på kort tid. Humanitära insatser måste samtidigt riktas till de områden i norr som nu tar emot stora flyktingströmmar. Det kräver en insikt om att detta folkmord kan stoppas – med militär kraft och humanitära insatser – medan brottet pågår. Inte bara fördömas via internationella domstolar i efterhand.