Folkpartiledaren Jan Björklund har snurrat friskt på sista tiden. Från vårens utspel riktade mot en mer restriktiv flyktingpolitik har han och hans parti nu gjort gemensam sak med regeringen för att tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Så sent som i somras var Folkpartiet av rakt motsatt uppfattning i frågan, stod upp för frivilligheten och respekterade kommunernas rätt till självbestämmande.
Det står förstås FP-ledaren fritt att byta position utan någon större argumentation. Opinionssiffrorna visar på ett akut behov av att synas. Säkert är det någon som applåderar beslutet för att ett tvång skulle slå mot ett fåtal kommuner som har tagit emot väldigt få flyktingar med hänvisning till brist på bostäder. Säkert är det någon som applåderar omsvängningen för att det drar isär Alliansen i frågan. Ungefär som FP-ledaren nyss avfärdade de svenska mjölkböndernas ekonomiska kris med orden att det är bra att mjölken blir billigare. Vissa slutsatser tyder på mer än lovligt kort betänketid.
Alla svenska kommuner bör göra sitt bästa för att flyktingmottagandet ska fungera så effektivt som möjligt, såväl kostnads- som värdighets- och tidsmässigt. Tanken på att tvinga kommuner som saknar tomma lägenheter att ta emot flyktingar går samtidigt att ifrågasätta. Det skulle kräva att regeringen förklarar vilka lediga bostäder som faktiskt ska tas i anspråk och/eller vem som ska betala för byggandet av nya. Det kanske blev för mycket för den passive bostadsministern att klura på.
Tror regeringen verkligen att det finns kommuner som sitter och tjuvhåller på stora mängder tomma, outhyrda lägenheter? Det vore ju verkligen kapitalförstöring.
Det är snarare så att den här frågan sållar ut vilka partier som står upp för det kommunala självbestämmandet – Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Med Folkpartiets piruett finns det nu en majoritet i riksdagen för att strunta i vad kommunernas folkvalda tycker eller säger sig ha möjlighet att göra. Det är principiellt fel väg att gå.
Ansvarskännande riksdagsledamöter bör akta sig för att degradera kommunerna till statens utförarorganisation. Mången demokratisk maktutövning mår bra av att utföras så nära de som berörs som möjligt – och beslutet finansieras av den instans som tar det.
Den som lyssnar lite närmare på Folkpartiets motiveringar inser raskt att problemet är att många kommuner lovar att ta emot fler än vad de sedan verkligen gör. Därför vill nu FP ta i med hårdhandskarna mot de kommuner som inte har lovat för mycket.
När det kommer till kritan är det bostäder som saknas. Förvisso lovar nu regeringen att den statliga ersättningen ska höjas för kommuner som tar emot flyktingar. Men det är inte tillräckligt för att få starkare ekonomiska drivkrafter att verka för ett mer effektivt flyktingmottagande. Positiva drivkrafter är bättre än tvång – och kostnaderna finns där ändå.