Dagens Nyheter presenterade i går en ny undersökning om svenskarnas inställning till värnplikten. När riksdagen 2009 tog beslutet att avskaffa allmän värnplikt var det ett förslag som inte stöddes av en majoritet av befolkningen och det har inte förändrats över tid. 2009 var 63 procent emot att värnplikten avskaffades. I den nya mätningen säger sig 72 procent vara för att återinföra denna i någon form.
Att en majoritet av svenskarna är för återinförd värnplikt är i sig inte särskilt förvånande. Dels har vi en oroligare omvärld i dag än för tio år sedan, med hot om terrordåd och från främmande makt. Dels märker vi så här sju år efter beslutet att den svenska försvarsmakten inte har lyckats vara en tillräckligt attraktiv arbetsgivare. Det finns ett underskott på personal i försvaret.
Dessutom tenderar människor att snabbt bli att nostalgiska om att allt som hör till karaktärsutveckling och diverse diffusa värden om gemensam hopp och lek utomhus förr jämfört med i dag. Argumentet att värnplikten minsann gjorde män av pojkar och lärde folk att snöra kängor och gå upp ur sängen i tid, är vanligt hos personer som redan har gjort sitt.
Alla dessa ovanstående argument betyder dock inte att det vore rätt ur ett frihetligt perspektiv att återinföra värnplikt. Systemet fungerade i mångt och mycket dåligt, men oklara direktiv om vem som kunde tvingas gå, ineffektivt resursanvändande och höga kostnader. Det finns redan problem med att unga kommer ut i arbetslivet sent. Ytterligare ett år av utebliven lön kommer inte att förbättra den statistiken. Egentligen behövs dock inte något av dessa mer praktiska argument om man tror på principen om att staten inte har rätt att äga någons kropp i ett års tid. Värnplikten är tvång och tvång på den nivån som vi talar om här kan inte försvaras utifrån klassiskt liberala värderingar om negativa rättigheter, rätten från tvångsarbete.
Sveriges försvar har dock uppenbara problem. Vi behöver tänka ett varv till på vad som kan göras för att förbättra vår förmåga till skydd, utan att direkt ropa på värnplikt. Det offentliga måste lära sig att bli en bättre arbetsgivare. En demokratisk stats mest grundläggande åtagande, att garantera medborgarnas säkerhet, måste tas på större allvar av politikerna via försvarsbudgeten. Slutligen är det inte heller i princip fel att försöka höja medvetenheten om säkerhet och samhällsberedskap hos befolkningen som helhet. Det skulle exempelvis kunna göras genom sommarutbildningar för unga som alternativ till kommunala sommarjobb och en kortare grundutbildning i samband med dessa.
Hanna Marie Björklund