Någonstans i den Turkmenistanska öknen cyklade förra veckan 23-åriga Fredrika Ek från Sundsvall i rask takt. Fem dagar hade hon på sig att ta sig igenom världens näst mest slutna land (efter Nordkorea) innan hennes besöksvisum gick ut. Vad gjorde hon där alldeles ensam?
Dagarna var i själva verket bara en bråkdel av de tre år hon ska cykla jorden runt. På bloggen The Bike Ramble kan man följa hennes äventyr genom fem världsdelar. Samtidigt samlar hon in pengar till den internationella hjälporganisationen ActionAid. Sponsorer och privatpersoner skänker en liten summa per mil hon cyklar. Efter 10 000 km har hon samlat in 469 799 kronor.
28-årige Anton Reiderstedt från Gnesta samlade precis in 57 000 kronor till Barncancerfonden genom att cykla från Lund till Stockholm. Fredrikas och Antons insatser har förenat människor i goda syften. Precis som att nästan 1 400 personer i början på sommaren under Missing Peoples flagg hjälpte till i sökandet efter försvunna Lisa Holm i Kinnekulle. Människor förenas.
Röda Korset har fler månadsgivare än någonsin, men får stadigt allt färre medlemmar. Scouterna och Friluftsfrämjandet har tappat varannan medlem och de politiska partierna ännu fler. Tusentals människor bygger tillsammans upp uppslagsverket Wikipedia, men andelen unga som deltar i föreningsmöten har sjunkit från drygt 50 procent 1995 till knappt 40 år 2011.
Det är inte så att människor har slutat förena sig, men det en gång så dominerande svenska föreningslivet har bytt karaktär. Dagens samhällstempo är högre än tidigare och många drar sig för alltför stora och långsiktiga åtaganden. Internet och sociala medier skapar möjlighet till effektivisering.
Men det finns andra värden som går förlorade när traditionella mötesformer rationaliseras bort. Klassiska möten uppfattas som tråkiga men samtidigt lär de en att förändringar tar tid för att förankras. Att en demokratisk process handlar om att samtala och lyssna. Det lär en ömsesidig respekt och interaktion med medmänniskor.
Det passiva deltagande som i dag präglar mycket engagemang bidrar till en polarisering av samhällsdebatten där att lyssna på andra inte ingår. Ett minskande deltagande i föreningar innebär dessutom ett demokratiskt problem. Politiken har i alla tider använt föreningslivet som remissinstans. När det plötsligt representerar allt färre behöver vi fråga oss hur framtidens politiska beslut ska förankras.
Hur får vi en rimlig balans mellan de digitala tyckarna och de traditionella organisationerna? Hur fångar vi upp bredden av åsikter när de inte längre går att hitta under ett organisationsnummer? Det är bra att människor hittar nya sätt att samordna sig. Men vi ska inte förringa betydelsen av det traditionella föreningslivet. Få saker bidrar så mycket till gemenskap, integration och ömsesidig tillit. Kan vi göra det trendigt igen?
Johanna Lundgren Gestlöf