Ledare: Första lönen säger inte allt

Konjunkturinstitutet släppte under onsdagen sin lönebildningsrapport, en återkommande granskning av hur lönebildningen och arbetsmarknaden ser ut och fungerar i landet. Det var en besk medicin. Slutsatsen var svart på vitt att våra lägstalöner är för höga och vår inkomstspridning för liten för att inte skapa uppdelning på arbetsmarknaden. De som står utanför, för att de är unga, nyanlända och utan språkkunskap, utan färdig utbildning och så vidare, blir kvar utanför. Arbetsmarknadens villkor avgörs av parterna, arbetsgivare och arbetare. Den tredje gruppen, de helt utanför, har ingen som för deras talan och därför byggs heller inte systemet för dem.

Detta är egentligen inte ny information, men det är sällan man får den så här tydligt formulerad av en så tung instans. Frågan är hur det skulle vara möjligt att gå vidare utifrån att situationen ser ut som den gör. För det första är det viktigt att parterna ibland påminns om att alla val har ett pris. Att göra det ovanligt tryggt och gott på insidan av arbetsmarknaden får följder för de som står kvar på utsidan. För det andra behöver lönespridningen definitivt bli större, vilket dock i dag framförallt hindras av de höga marginalskatterna. För det tredje bör man se över möjligheten att hellre sänka arbetsgivaravgifter och inkomstskatter för att kunna ge löntagare mer i plånboken än enbart via höjda löner.

Sedan återstår då själva frågan om lägstalöner. Det kan nog vara så att vissa yrkeskategorier skulle ha högre jobbtillväxt om de hade lägre löner. Att däremot tro att alla problem skulle lösas av sänkt lön är att missta sig. Vi har ett välfärdssystem som är så generöst att den som erbjuds en allt för låg lön helt enkelt kommer välja bort att jobba. Det finns dessutom redan i dag kraftiga lönesubventioner för de individer som står längst från arbetsmarknaden. Även i en situation där arbetsgivare i princip får betalt för att ta emot personal finns det ingen efterfrågan. Det visar att problemet är djupare.

I ett nytt politiskt och ekonomiskt landskap kommer det i stället krävas att fler personer höjer sin produktionsförmåga. För att de ska kunna ta ett nytt jobb, vara flexibla på arbetsmarknaden och röra sig mot det håll där jobben finns i ett landskap i ständig förändring. Det är många som i dag inte lever sin fulla potential, vilket är ett slöseri vi ytterst inte har råd med. För detta krävs välfungerande utbildning som även är lätt att få tillgång till mitt i livet vid karriärbyten. Tyvärr är det en utmaning som svenska utbildningssystemet för närvarande inte är rustat för.

Hanna Marie Björklund