Turerna inför Försvarsberedningens rapport har varit många och fyllda av partitaktik i skuggan av händelserna i Ukraina och den ryska aggressionspolitiken. Även om vi bortser från vilka pengar som ska tas från vad och satsas på att stärka försvaret på det sätt att det matchar ambitionerna i försvarspolitiken, så står elefanten i rummet kvar: Sveriges förhållande till försvarsalliansen Nato måste göras tydligt.
Den svenska försvarspolitiken bygger på en formell alliansfrihet, inte neutralitet. Sedan 2009 är detta kompletterat med en solidaritetsförklaring. Sverige kan ge militärt stöd till ett grannland och ta emot stöd från andra länder. Sverige lovar att inte stå passivt i händelse av att ett annat EU-land angrips.
Det betyder att Sverige inte längre är neutralt. Hållningen till staterna i närområdet har därmed förändrats även på papperet. Den svenska neutralitetsretoriken var just ord. Realpolitiken styrde. Makthavare sade en sak till den allmänna opinionen, utan vara bundet till detta bakom stängda dörrar. Kanhända var det ett smidigt sätt att balansera inhemska slitningar mot säkerhetspolitiska nödvändigheter under det kalla kriget. Diktaturerna i Warszawapakten var ett större hot mot svensk frihet än de demokratiska Natoländerna.
Bruce Acker, tidigare amerikansk försvarsattaché i Sverige, skriver i Dagens industri (14/5) att det inte främst är resurserna som brister för svensk del, utan att den inhemska försvarsdebatten gör att grannländernas förväntningar faktiskt svensk förmåga att bistå är mycket låga.
Acker anser att rädslan för ett Natomedlemskap illustrerar svensk svaghet. "En nation som tvivlar på sin förmåga att stå emot 28 vänligt sinnade demokratier i en organisation som bygger på konsensus kan knappast förväntas stå pall mot en tyrann", skriver han.
Den svåraste nöten att knäcka för svensk försvarspolitik är inte att samla ett brett stöd i riksdagen för grundläggande försvarsprinciper. Insikten om att svenskt försvar inte klarar av att stå ensamt, är tillräckligt brett förankrad i riksdagen, inom Alliansen och Socialdemokraterna. Det är nästa steg i resonemanget som haltar.
När USA:s ambassadör Mark Brzezinski fick frågan av försvarsberedningen konstaterade han torrt att Ukraina hade närmare band med Nato än vad Sverige har. Det gjorde Ukraina föga nytta när Vladimir Putins styrkor ockuperade Krimhalvön. Bara Natomedlemmar garanteras skydd, var det amerikanska svaret.
Osäkerheten kring den svenska solidaritetsförklaringen är alltså om de stater som Sverige förklarar sig ömsesidigt bundet till, är lika intresserade i retur. Om inte bör Sverige göra gemensam sak med Finland för att få till en dialog värd namnet. Utvecklingen i omvärlden går inte att ducka för. Utan ett uttalat samförstånd mellan försvarsintressen i Norden och Baltikum står vi svagare än vi tror.