Regeringsförklaringen som statsminister Stefan Löfven levererade är ett ambitionsdokument, inte något som garanterat blir genomfört. Minoritetsregeringens ambitioner måste få stöd i riksdagen.
Några värdefulla markeringar bör berömmas. Formuleringarna om höghastighetståg och underhåll av väg och järnväg antyder att den tillträdande regeringen i stort vill hålla fast vid Alliansens lanserade vision om Sverigebygget. Löftet om fortsatt utbyggnadsbehov av bredband i hela landet var också viktigt. Där går det, om regeringen vill, att nå samförstånd med Allianspartierna.
På andra områden är det en återgång till det gamla S-märkta Sverige. Landsbygdsfrågorna packas undan. Departementet läggs ned och landsbygdsministern ska sitta på näringsdepartementet. Den prioritering av landsbygdsutveckling som regeringen Reinfeldt har haft suddas därmed ut. Frågor som berör tillväxt i hela landet riskerar att få lägre prioritet. Samtidigt får den nya regeringen en MP-minister för stadsutveckling. Skattemiljarder läggas på att stötta kommunala bostadsbolag som i åratal har struntat i att vårda miljonprogrammen. Det visar var Miljöpartiet har sina väljare.
Den stora frågan som förblev obesvarad, bortom alla sak- och symbolpolitiska markeringar i regeringsförklaringen, var hur Sverige ska få fler jobb och fler arbetade timmar, fler i egen försörjning och färre i behov av stöd och bidrag. Det här var Socialdemokraternas stora svaghet i valrörelsen. Det är lätt att säga jobb och betydligt svårare att visa hur de ska växa till. Det är inte politiker som bestämmer att arbetstillfällen blir till. Politik kan bara kratta manegen för att arbetsmarknadens verkligt skapande krafter – företag och företagare – ska få makt och kraft att utvecklas. Regeringen väljer att behålla många av Alliansens jobbreformer som samtliga jobbskatteavdrag, minskat sjuklöneansvar, sänkt restaurangmoms och rut-avdrag. Det räcker en bra bit, men det egna nya lyser med sin frånvaro.
I övrigt riskerar den nya regeringen att genomföra fler förändringar som försvårar för jobbtillväxt än som underlättar. Arbetslösheten ska knäckas, sa Stefan Löfven (S), men huvudbudskapet är att det ske genom att redan omfattande arbetsmarknadsåtgärder stöps om eller, mer sannolikt, döps om. Övertro på politiker och misstro mot företagande är en usel framtidskombination.
Löftena om att stärka svensk konkurrenskraft är däremot värdefulla. Om Löfven sträcker ut händerna till Alliansen finns där konstruktiva förslag som kan fylla hålen i löftena om jobben. Då krävs samtidigt en insikt om hur skattehöjningar på att anställa och på företagande försvagar välfärdssamhället. Kilometerskatter, höjda arbetsgivaravgifter, tillkommande regelkrångel, detaljstyre av parterna på arbetsmarknaden, kommunala veton mot konkurrens och missriktade miljöåtgärder köper fler problem än de löser.