Efter ett antal mätningar med sviktande väljarstöd väljer Sverigedemokraterna att kräva ökat nordiskt samarbete (DN 15/2). Det är ju överraskande visionärt för ett parti som har byggt sin identitet på att varna för allt det osvenska. Den gången menar partiledaren Jimmie Åkesson att målet ska vara att hålla det onordiska borta – via gemensamma gränskontroller.
Det är med en svart twist som Åkesson påpekar att de stängda gränserna över Öresund är ett problem. För det var ju inte han som stängde dessa, utan regeringen Löfven.
Den nordiska passfriheten har länge varit framgångsrik och kraftigt ökat vårt välstånd. Det har blivit allt lättare att bo i ett nordiskt land och jobba i ett annat. Utvecklingen av Öresundsregionen är ett exempel, liksom Haparanda-Torneå och ett antal tillväxtpunkter längs den svensk-norska gränsen. Landsgränserna har förlorat sin roll som manifestation av olikheter – till nytta för oss alla. För fortsatt tillväxt och samhällsutveckling behöver de nu stängda gränserna bli en historisk parentes.
Den danska regeringen har sagt sig vilja ha gemensam nordisk yttre gränsövervakning, mer av ekonomiska skäl än visionära. Danmark vill krasst sagt att grannländerna ska ta en del av gränsvaktskostnaderna mot Tyskland i söder. Men låt oss ändå välkomna SD:s försiktiga försök att överge Sveriges gränser till förmån för de nordiska. Allt vår början blifver svår. Insikten om hur gränskontroller försvagar samhällsutveckling, välstånd och arbetsmarknad är välkommen.
Ett nordiskt samarbete kan varken börja eller sluta med gemensamma passkontrollanter. Med en gemensam yttre gräns ökar trycket på en utveckling mot lika spelregler innanför denna, inte bara i migrationsfrågor utan i allt från arbetsmarknad till valuta. En gemensam säkerhets- och försvarspolitik kan inte vara annat än en grundbult. Sverige och Finland behöver då ta Natoländerna Norge och Danmark i hand och bli medlemmar på samma villkor. Det är ju inte precis vad SD hittills har stått för, om vi säger så.
Ett ökat nordiskt samarbete – och i förlängningen en tänkbar nordisk federal förbundsstat – skulle göra den gemensamma rösten inom EU starkare än vad summan av de enskilda länderna är i dag. Norden skulle kunna växa inom unionssamarbetet och påverka mer tillsammans med likasinnade som Storbritannien, Holland och de tre staterna i Baltikum. Men en starkare påverkan inom EU-samarbetet är ju inte precis vad SD har stått för, om vi säger så.
Kvar blir därför bara vallgraven, där gränsvaktandet reduceras till att hålla asylsökande borta. Det är, med förlov sagt, en mycket mager framtidsvision, i huvudsak byggd på främlingsrädsla. En kärna i nordisk gemenskap är att bygga bort misstro och vanföreställningar mot svensken, dansken, norrmannen, islänningen och finländaren. Inte att skapa nya fördomar om vare sig tyskar, polacker, irakier eller syrier.