Är det en mänsklig rättighet att håna? frågade prästen och debattören Kjell Wiklund i ett debattinlägg i tisdagstidningen. Den fråga som också följer på hans resonemang är om det är en rättighet att få häda – även när det smädar och baktalar andras tro?
Med anledning av den senaste tidens händelser är det rimligt att diskutera detta. För den som tror på yttrandefriheten som en grundläggande demokratisk ingrediens är det rimligt att svara ja på båda frågorna.
Det finns redan tydliga begränsningar för yttrandefriheten. Det är gränser där lagstiftarna har bedömt att friheten bortom dessa gör större skada än nytta för medborgarna. Det går inte att säga vad som helst om en enskild person utan att riskera att dömas för ärekränkning. Det går inte att säga vad som helst om en viss minoritet utan att riskera att dömas för hets mot folkgrupp.
I Sverige är det lagligt att tala väldigt illa om ett företag, en förening eller ett parti. Även om en religion i sig. Yttrandefriheten är inte minst till för att värna den med mindre makt, med färre resurser och med svagare samhällsposition. Den som står ensam mot ett flertal ska ha ett skydd mot pöbelvälde. Minns att Sverige länge var ett land med en statsreligion. Tron var också makten, överheten andlig såväl som världslig. Länge var det förbjudet att häda mot kristendomen. Lagen ändrades till trosfrid för fler än enbart kristna 1949 – och upphävdes först 1970.
Om yttrandefriheten används för att medvetet sparka nedåt då? Ska det vara lagligt att yttra saker som hånar eller förlöjligar en enskild människas tro? Många gånger är det förstås oanständigt, osmakligt och onödigt, men att förbjuda det i lag är en annan historia.
Den som inte tror kan inte häda. Den som inte tror kan inte tvingas följa andras religiösa påbud. Att rita teckningar av någons gud kan aldrig vara förbjudet.
Vi har alla ansvar för hur vi hanterar yttrandefrihetens möjligheter och vårdar dess rättigheter. Vill vi så fientlighet och skörda hat? Eller vill vi så kritik och skörda debatt? Det är upp till var och en att vårda sina friheter. Det är också ett av Wiklunds budskap. Omdömeslösa påhopp skapar förstås dålig jordmån för en vettig diskussion. Samtidigt får vi se upp för överdriven självcensur, där angelägna frågor sopas under mattan av rädsla för att trampa någon på tårna.
Yttrandefriheten är det ramverk, den lag, som vi utgår ifrån. Ju mer vi begränsar den – om än i ack så goda syften – desto smalare blir utrymmet för debatt och ifrågasättande. Det senare är en ytterst viktig del av det demokratiska samtalet.
Det är en helt annan sak att skapa förutsättningar för ett bra och givande, intressant och utvecklande debattklimat i en given miljö – en debattlokal, ett nätforum eller på en insändarsida. Där – och inte i lagtexten – kan vi sätta spelregler för samtalet. Inte minst för att så många som möjligt ska vilja och våga delta i diskussionen.